Helsingborgs-Posten – 3 mars 1866, sida 3

dolf tog råd af sig sjelf, under det han promenerade utåt boulevarden. IIan ville bli qvar hos sin principal och gick till sängs med detta beslut. Redan tidigt följande morgon satt han vid silt arbete: ty på sednare tiden hade han nägot försummat sin husbondes böcker. Hans drömmar om snar rikedom hade stört honom: men nu, sedan dessa försvunnit, hade han beslutat att taga igen den förlorade tiden. Klockan var ej mer än sju, då han intog sin plats vid pulpeten; knappast hade ett qvart förflutit, då ett sakta slag på skärmen bakom hvilken han satt och arbetade förvillade honom i hans beräkningar. Smålt förargad ropade han: Stig in. Darrande och förlägen inträdde Julie och önskade Adolf en god morgon, satte sig ned vid sidan af honom samt sökte att falta mod, för att helt srimodigt kunna tala med honom. Adolf satt stum af förvåning. Blodet stod i två fläckar på hennes unga kinder, då hon halft hviskande framsade: -Ni hade för afsigt att lemna oss, jag vet det, för alt ingå på samma lefnadsbana som er fader, som min fader, som den stackars mannen, som i dag dödat sig. Det är mycket djerft af en flicka som jag, att råda er som är man, men låt mig bedja er, låt mig bönfalla hos er, att vara nöjd är, samt om det, efter några år är er möjligt, söka er någon ädlore sysselsättning, än att blifva om äfven en lycklig spelare på börsen. Jag har en fader, som knappast kommer ihåg att jag finnes till, en moder som föraktar mig, då jag har medlidande för det stackars arbetsfolkets sorger, eller då jag önskar: