stora tyngd den burit, blifvit uttöjd till ett tunt rep, låg på gräset vid sidan, förkunnade hvad som blifvit slutet på den gamle mannens historia. Det var första gången Adolf såg döden. Han kände sig obeskrifligt skakad och kunde på en stund ej få fram elt ljud. De om ringstacnde som sågo den bleka fasa, som stod målad på hans ansigte, skakade honom i armen och frågade honom om han kände den döde, hvilket han snart var i ständ att säga dem. Några gensdarmer kommo derefter fram, en kärra blef snart funnen och sSpekulantens kropp fördes hem. Adolf gick äfven hem till Herr Perrins hus och blef sålunda öfverbringaren af dessa sorgliga nyheter för sin ömhjertade principal, som endast anmärkte: Var det ej det jag alltid trodde att de der Lyon papperen till fyrtiosex voro en dålig spekulation.Julie Perrin var den enda som gret, då hon siok veta den gamle mannens död. Visserligen kunde man se att madam Perrin sökte dölja sina känslor, men hon var eljest en qvinna som skröt af sitt philosophiska lugn. Hon stängde sig likvisst inne om aftonen sedan hon tillsagt Adolf att det skulle göra honom godt att taga sig en liten promenad, samt att han skulle vara stark och dugtig och möta lifvets olyckor med lugn. Hvad Julie beträffar så var hon en liten fogel, som den första frost skulle döda. Adolf lydde. Julie gömde sina röda ögon i sin hufvudkudde och herr Perrin gick till sitt vanliga caffo, för att söka få reda på, huru det egentligen stod till med den gamle mannens allärer, samt hvilka som voro de egentligen lidande.