Helsingborgs-Posten – 3 mars 1866, sida 2

innan han underrättade herr Perrie. Den gamie mannen var ej hemma. Fyra eller fem kerrar sutto och väntade på honom under höot dlig tystnad. Då Adolf frågade bokhällaren. när han väntade sin principal hem, syntes ett hänleen je på en af de väntande herrarnes läppar. Adolf trodde alt det var en som spekulerat olychligt och nn kommit för att bedja om tid. samt icke trodde på att den gamle herrn var ute, ulan troget som en hund väntade, för alt kunna stöta på honom. Derester gick han sin väg, sägande alt han ville komma igen i morgon. Drömmande om sina planer, vandrade Adolf om eftermiddagen ut i Boulognerskogen. På den tiden fanns ingen Avenue de limperatrice, ingen sjö öfversällarsl med gondoler, ingen grön lorfva om sommaren för den tacksamm. vandraren. Folgängare utan mål ströfvade omkring längst de slingrande gångarne, under det tysta löfhvalfvet i den täta småskogen. Adolf vandrade omkring i den ensligaste delen af skogen, undrande hvad hans gamle rålgisvare skulle säga, samt huru han skulle använda de två tusen franes han lyckats hopspara i herr Perrins hårda tjenst. Plötsligt väcktes han upp ur sina sunderingar genom en häst, som hastigt gallopperade förbi honom, bärande en dam blek som döden, och som med de vildaste ätbörder lät honom förstå att något rysligt försiegick bakom henne. Han skyndade fördenskull fram till en grupp män och qvinnor, som omgaf någonling, som låg på marken. De tecknade till honom att komma närmare. Tittande öfver axeln på en af de kringstående, varseblef han de bleka spöhliga anletsdragen af — sin gamle rädgifvare. En lång svart halsduk, som genom den