Helsingborgs-Posten – 1 mars 1866, sida 2

Skamslat, tillintetgjord lät hertigen händerna sjunka och trädde ett steg tillbaka. Så veta då äfven andra om brefvet? hviskade han med nästan ljudlös röst. Om dess innehåll ännu ingen annan än jag!, sade grefvinnan med starkt eftertryck. Också är jag beredd att gifva er papperet tillbaka, innan ännu någon läst det, och sålunda för alltid befria er från alla bekymmer om dess möjliga följder. Likväl med ett vilkor. Nämn vilkoret, sade hertigen. Ni far nu på ögonblicket till konungen, återtog grefvinnan. ber träffar ni pinsessan al Wales, som beder om nåd för Allan Glencairn och Ulrik Crawford. Förena eder bön med prinsessans, så är jag säker om, alt konungen, er fader, skall villfara den: så Smart ni gifver mig benådningsdekretet i högra handen, så räcker jag er med den venstra besagde papper. Ett ögonblick besinnade hertigen sig, men också blott ett ögonblick. Derpå trädde han till klocksnöret och ringde. -NMin vagn, fort-, befallde han kammarljenaren. Hvar kan jag träffa er om en halfiimma, fru grelvinna?Imitt hotel, svarade den gamla damen. Båda stego tillsammans nedför trappan. Grefvinnan for hem, hertigen till det kungliga palatset. Kammarterren ville icke släppa honom in, men han tilltvingade sig inträde till konungen, och vid inträdandet märkte han också, huru den sednare i oviljan öfver afbrottet lät sin sonson, den unge Georg, glida ned från armen. Äfven sås han ganska väl huru hans svägerska, prinsessan af Wales, bleknade, under det de båda unga fröknarne, hvilkas ögon nyss strålade af glädje, grepos af fasa, ty de trodde naturligtvis, att konungen, på hvilken den ende ännu lesvande sonen utöfvade ett nu alltför stort inflytande, skulle återtaga den nyss till haften utsagda benådningen. Men hertigen af Cumberland tog notis hvarken om sin faders ovilja, sin sväger