Helsingborgs-Posten – 27 februari 1866, sida 3

geheimerådsiutning. men kunde hvarje ögonblick återvända. Och i sjelfva verket, redan efter några minuter, hörde man hans röst, strax derpå uppslogo kammartjenarne flygeldörrarne, och de blefvo inbjadne att träda in. Prinsessan tog sin son sid handen och skred förut, Alice och Constance följde, men allt blodet hade vikit från deras kinder, ty nu var det asfgörande ögonblicket inne! Konungen stod vid ett marmorbord. på hvilket ban stödde sig med ena handen, under det han med den andra höll ett bref, hvilket han syntes nyss hafva läst. Han tycktes ingalunda vara vid godt lynne, utan snarare ledsen och förtretad, och kastade på de inträdande en alldeles icke uppmuntrande blick. Men prinsessan lät icke afskräcka sig derigenom, utan vinkade till sin son, som genast ställde sig emellan Alice och Constance och tillika med dem nedsjönk på knä. Rin Gud, en scen, ropade konungen, på det oangenämaste rörd: Nåd, sarsar. bad den unge prinsen och uppräckte bedjande händerna, -näd för Allan Glencairn och Ulrik Crawford!Tyst, narraktige pojke, du vet icke hvad du åstundar-, svarade konungen. De båda männen äro högförrädare, hvilka ville frånrycka dig ditt tillkommande arf, Englands krona! Huru kunde ni blot bereda mig denna pinsamma stund?, fortfor han, vänd mot sin svärdotter, då ni likväl känner mitt utslag, att rättvisan måste hafva sin gång? i Om Allan Glencairn icke varit, sade prinsessan med säker röst, så stode jag icke nu för Eders Majestät, och min son kunde icke bedja om nåd för honom. -Pahr, utbrast monarken, det der lilla äfventyret blir stämpladt som en hjeltebragd, blott för att jag skall bryta mitt ord, som jag gifvit min son Cumberland!; Nåd, nåd, snystade nu Alices och Constances veka stämmor. De kunde knappt frambringa ordet, ty den bittra smärtan nästan qväfde deras röst. Om jag en gång blir konungs, ropade gossen, så vill