Helsingborgs-Posten – 24 februari 1866, sida 3

före. Men någon sörsigtighet få vi dock bruka. När tänker ni gå under segel till London? I morgon bittida, om vinden blir gynsam, svarade lady Nessby. Sodt?, återtog fiskaren. i tager flickan och betjenten med, och jaz blir i ert farvatten, ända tills jag ger er kapten ett tecken att läz-ga bi. Sein hoppe de båda passagervrne öfver till mig i båten och förvandla sig medelst de kläder, som jag medför åt dem, till manspersoner, det vill säga ärliga Skottska fiskare, något som jag tror icke skall falla kammarflickan der synnerligen svärt.-Och ni tror er med den lilla båten kunna komma säkert öfver kanalen?4 frågade ladyn, som uppenbarligen icke var utan bekymmer. Um!menade den gamle mannen torrt, min son skall bistå mig, och två gamla sjöbussar, som vi äro, kunna väl uträtta något. Alltid bältre att vara fri på öppen sjö, än lefva på fasta landet i ständig ångest för galgen! Handeln var afgjord och blef följande dagen bragt till utförande alldeles så, som fiskaren fördslagit. På öppna sjön måste kaptenen på barken på lady Nessbys befallning lägga bi, på det de båda passagerarne måste kunna praktiseras öfver till fiskarebåten! Stora, stora tårar stodo den förklidde prinsen i ögonen, då tiden att taga afsked var kommen, och flerfaldiga gånger kysste han den gamla ladyns hand. Tala kunde han icke, ty rösten nekade honom sin tjenst, och så var det honom omöjligt att kläda sin tacksamhet i ord; hans tårade ansigte talade dock mera, än ord hade förmått! Förundrade stodo matroserna, då den gråtande kammarjungfrun och den gamle snyftande betjenten stege öfver i fiskarebåten. De hafva båda länge varit i min nådiga ladys tjenst, förklarade Andre Moggers, Soch nu förefaller dem afskedet bittert. Men en oundviklig nödvändighet kallar dem tillbaka till deras hemort, och så äro de tvungne fara öfver i den o