Helsingborgs-Posten – 24 februari 1866, sida 3

gass det vid hofvet som i statsrådet två partier, af hvilka det ena afskydde det hittills följda skräcksystemet och yrkade på alt vinna Skottland genom helt andra medel än grymheter, förtryck och afrättningar; men först och främst var detta parti ingalunda det mäktigare, och för det andra vågade till och med dess fridsammaste och mildast sinnade medlemmar icke föreslå att högförräderistraffet skulle efterskänkas äfven anförarne af det jacobitiska partiet. be ville sastmer veta sådan mildhetspolitik blott utsträckt till folket, men icke till de högt ställde, hvilka vid upprorets anstiflande ganska väl hade kunskap om, hvad de förelogo! Men sasom nu hosvet och statsrädet tänkte, så tänkte också den stora un lersbkniä ngskom — mitteen, och man tordes derföre icke hoppas, al den icke skulle göra afseende på den lag, som fastställer döden för högförräderi. Så förgingo mera än tre veckor, som tillbragtes i en standig oro. Den gamla grefvinnan hade almagrat förfärligt, och hennes ögon blickade ihåligt ech rödaktigt. Under hela denna tid hade man icke sett henne le öfver någonting! Ännu mera an zripne sågo hennes niccer ut, ty dessa hade helt och hållet förlorat deras blomstrande färg, och hela deras väsende var som inhöljdt i sorgslor. I hela Loadon talade man en last om de olycklige sröknarne och hvar och en hyste medlidande med dem: men hjelpa dem kunde ingen, ty deras hiertan, från hvilka allena räddning kunde komma, blefvo hårda och obevekliga, som en klippa! En afton sutio de tremne dann erna, tant och niccer, helt allena i deras boningsrum, och deras samtal rörde s sig, som alllid, omkring de båla sängne. Då anmälde man de b båda lorderne Binton och Derby. (Forts.)