Alice blifver min maka! Aldrig, aldrig! skrek Lady Nessby. Hon skulle heldre omfamna satan! -Så var förbannad, gamla narrt, röt Alick Campbell och stötte tillbaka ladyn med foten, så att hon rakläng föll till golfvet. Ett steg, och han hade uppnått oppningen till den hemliga gången: ännu ett steg, och han stod i denna; ett tredje steg, och jernplåten vek tillbaka under honom! Han utstotte ett förfärligt skrik då bottnen sänkte sig under honom! Ännu två gånger upprepades skriket, men alltmera allägset! Derpå hörde man ingentmg mera, icke ett enda ljud! Han var försvunnen i det gräsliga djupet, kanske krossad i hundrade stycken! Grefvinnan Nessby låg i djup vanmakt. Tolfte Kapitlet. Slutet. Då lady Nessby åter vaknade till medvetande, var det mörk natt omkring henne. Hon kunde således icke särdeles länge hafva legat i vanmakt. Med medvetandet kom föröfrigt också erinringen om alt hvad som skett, och hon ryste. Men snart betvang hon sig och sökte efter lyktan, hvilken hon trodde hafva undsallit sis. Dock uppfriskades hennes minne strax också härutinnan, och hon visste nu, att lyktan tillsammans med Alick Campbells kropp nedfallit i det djupaste af borghvalsven. Blindvis fann hon vägen till dörren; blindvis vände hon tillbaka i sitt sofrum. Men hon vände icke dit för att gå till sängs, utan för att skaffa ljus. Med detta ljus gick hon för andra gången till sin makes sängkammare, och en förfärlig darrning grep henne, då hon beträdde det. Hon sammanknäppte händerna och bad. Han är bortgången i sina synder, men han var min brodes son!