Helsingborgs-Posten – 17 februari 1866, sida 3

stora ledsnad göra er act tillkännagisvandel. att Hans IUlöghet, Hertigen af Cumberland genom sin förste a ljutant, Alick Campbell, har tillsandt mig den strängaste befallning att, i närvaro al adjntanten och under hans ökerinseende och 12! ining, underkasla hela slottet en noggrann undersökning, och att Jag naturligtvis icke kan våga alt vara dennabe: allning ohörsam. En mörk rodnad ölverdrog hertigens ansigte, och adrorna på hans tinningar svälide synbart, men dock visste nan all beherrska sig. Jag visste det, yttrade han slutligen efter en temlig paus, att den huggormen Alick ar upphossmannen tiil alla dessa nedrigneter. Men gån pa! Vedergällningens dag skall icke ulebliNa! Genomsoken således hvarje vinkel; förskonen (he ens min systers enskilda rum; ni måste blott tillåta, att , jag, min syster och hennes båda brordöttrar begisa oss utom slottet på så lång tid, som ni sulländen ert bödelshvärf. Jntendeniea Andre Möggers skall visa eder våningarne. Han gjorde en Jon rörelse och generalen tog afsked; och hertigen al Argyle blef ännu en stund stående, innan han rörde en fot. Han visste, att nu väntade honom en vida mera gripande scen, än den han nyss genomdrifvit. Slutligen skred han till döiren, som förde in i hans systers privasalong! Det var, som han hade föreställt sig? De unga syntes bada i tårar och sjelfva hans syster såg sölsblek derpä. Du måste rädda dem, Maccullamore, sade den gamla damen och sträckte bönfallande sina hander emot honom. De båda fröknarne åter kastade sig till hans fötter och sökte faita tag i hans händer. llöoren mig, svarade hertigen med allvarsam, genomträngande ton, ty uppenbarligen hade han redan förut fattat ett fast beslut. Tio år af mitt lif gåfve jag gerna, om Ållan Glencairn och hans vän, i stället för alt silta fångne här, hade landat på Frankrikes kust. Men de äro nu fångna, och jag måste öfverlemna dem åt domstolen. Jag måste ötversäger jag, ty min ära vore förlorad, om jag icke gjorde del.