Allan Glencairn, måste man, istället för att ögonblickligen ställa honom för krigsrätt och der låta dömma honom, fastän han är en erkänd rebell och till och med ett pris är satt på hans hufvul, gifva den utsigten att genom allehanda advokatsknep och öfriga inslytanden. som pläga förekomma vid civildomstolarne, fördröji hans dom eller slutligen utvärka en benådningsakt för honom! Förstås, det mäste man, ty Allm Glencairn, är visserligen skyldig lill högförräderi och har förverkat sitt hufvud, men han är ers nåds, hertigen af Argyle kusin! Tyst, dundrade hertigen, och hans ögon shöto blixirar. Tyst, inenniski att jag icke må sörgä mig. Eller vet niicke inför hvem ni står? Maccullamore är icke den man, som låter beherrska sis af slägtskahsintressen, men sedan jag vet, huru edra krigsdomstolar husera: sedan jag har öfvertygat mig, att de icke äro annat än blolsdomstolar, hvilkas enda mål är alt mörda; sedan herrarne i London sjelfve hafva insett detta och derföre hafva den stora kommissionen, som består af civila domare, såsom hufvudransaknings-depot, sedan kan det blott falla en, som till hvarje pris vill döda en fånge, in, att ställa honom för en sådan som eder krigsdomstol! Ni känner nu mina tänkesätt, herre, och må inberätta dem å högre ort. Jag skall för öfrigt sjelf i morgon resa till London för att framdraga denna min öfvertygelse inför statsrädet. Ni sjelf?; ropade generalen, hvilken detta beslut tycktes förekomma ganska oangenämt. Jag sjelf, och det genast så snart jag åt min son, som jag hvarje ögonblick väntar, öfverlemnat kommandot öfver mina trupper. Gör er således ingen förhoppning att mel list eller våld bortföra fångarne under deras transport till London, ty de skola föras dit under min personliga uppsigt och af mig sjelt öfverlemnas till löjtnanten i Towern. Men nu hoppas jag, vårt samtal har nått sitt slut; tillåt således, alt jag drager mig tillbaka. Jag skall icke uppehålla ers hertigliga nåd ett ögonblick langre, svarade generalen; jag måste blott till min ogement