Helsingborgs-Posten – 17 februari 1866, sida 2

D — —ä — Dessa ord talade han utomordentligt långsamt oc med ytterst sorgfällig betoning. Också kände general Guest väl den fruktensvärda förolämpningen, ty han blef hvit som krita. Ilerr hertig, sade han, läzgande handen på värjan. För detta ord skall ni stå mig till svars!Jag vet, hvad jag säger4, ropade hertigen ännu strängare än förut. Eller huru? Har man icke försökt att med våll afhändiga mitt folk de fångne, och har det icke, shom min officer rapporterade, dervi l nästan kommi lill bl dsutgj it se? Har man icke sedan på alit sätt tillbakahåtlit denne samme officer, att han icke skulle kunna meddela mig rapport förrän man hade öfverlistat mig? Vil himlen, det måste vara öfvermåttan vigtiga fångar, att man betjenar sig af sådana medel, för att slingra dem ur mina händer! Kan man kanske få veia deras nam? ÅJag ville, svarade generalen, som emellertid åter fullkomligt sattat sig, med skenbarligt hån; jag ville bespara ers herligliga nåd den skammen att nödgas öfverlemna en köttslig slägtinge tll domstolen, och häri låg också hufvudsaken, hvarföre jag tog de sångne i anspråk för mig Deras namn äro Allan Glencairn och Ulrik Crawford. Knappt hade han uttalat dessa namn, förrän tvenne skrik skallade i rummet bredvid, så förfärliga, att de måste komma hvarje hjerta att bäfva. Äfven hetigen bleknade och var i begrepp att skynda in i sidorummet, men plötsligt fattade han sig våldsamt och blef stående orörlig. Jag skall behålla de båda fångarne under min uppsigt och sjelf öfverlemna dem åt vederbörlig domstol, sade han kallt. Derom kan ni vara öfvertygad, och gör inga vidare försök att få dem i edra händer. Och kan man få veta, till hvilken domstol? frågade generalen. Den stora undersökningskommisionen i London, svarade hertigen. Jag tänkte mig det! utropade general Guest, som nu icke längre dolde sina verkliga känslor. En anförvandt som