eljest mäste ret förfelas, och då wore det längt bättre att aldrig eftersträfwa hwad som i allt fall aldrig kunde uppnäs. Sedan muntliga öfiverkiga: ningar härom inom swenska regeringen egt rum och skriftliga, förberedande meddelanden blifwit med norsta regeringen wexlade, kunde ärendet inför K. M:t företragas och mera bestämda före skrif: er fems nas. Att ingå i en detatjerad berättelse om den långa, mödosamma och med slicklighet förta unvere handlingen stulle upptaga alltför mycken tiv och wore fanfte äfwen i andra afseenden mindre kunps ligt. Det må wara nog sagtt, att ide obetyrtiga swårigheter mer än en gång uppstodo och icke fun nat undanrödjas, derest ide å begge fidor förefuns nits en upprittig önskan att genom ömsesidiat till mötesgående bringa ärendet till ett tillfredsställande slut, oh det är devnit en gärd åt rättwisan att kewittna, vet K. Mets ministers och för detta till: fälle särstildt befullmäktigade ombuds lugna, men vå så fordrades bestämda uppträvande dertill i hufwudsaklig mån bidragit. Wid de föreskrifter, som för honom utfärdades, föll det mig aldrig in, att K. M:ts ar untlagsenli iga och hittills aldrig bestridda rätt, att efter mogen pröfning och med fästatt afseende å rilets sannskyldiga nytta nedsätta tullisatserna, ide äfwen wid detta tillfälle fkulle kunna tillämpas; och ehuru för hwar och en war wäl befant, af sakens natur föreskrifwet och af ri: kets ständer i deras mid setnasie rikstag företagna berätning af statoswerkets inlomster med tyr liga ord förutsatt, att sådana net sättningar måste af traftaten bli en följd, har jag ite förr än traktaten blifwit allmängjord fett detta förhållande ens fatt i fråga. Att yttra en önskan om ett sådant förs drags afslutande och tillika bejtriva K. M:t rättig beten att nedsätta tullsatserna, vet wore allceles tetsamma som att anbefalla en utgift, men tillika wägra alla till dess bestridande onndwitli ligen erforrerliga medel. Ett såtant förfarance kan ej ens af illwiljan, långt mindre af pitets ständer förs motas. Hwad mill man då? Är det beloppet af nexjättningarne man tlandrar? Nåwäl! tetta är en annan sak, detta är en nyttiabets-pröfning. Men vå är vet ide längre aruntsatsen man bejtris ter, ty har konungen rätt att göra en mindre nede fättning, jä har han äfven rätt att beffuta en des tydligare. Denna fråga lärer dessutom, om jag är riktigt unrerrättad, wara, på sätt som jag förmos date, vi rifets ständers högta behö: iga delegation afgjord, oh jag torde derför ej widare behöfw. der id uppehålla mig. Hwad nyttighetsfrå an oe träffar ber jag att längre fram rertill få åter komma för att ej, genom en ny tigression, ade bryta berättelsen om underhandlingarnes sörlopp. DÅ dessa nalkades sitt afgörande, uppstodo twvens ue frågor af betytlig wigt, men som icke förut warit närmare behandlade; ten ena om den tid, under hwilken traktaten fortfarande stulle ega Der stånd, den andra om den tidpuntt, från hwilken den stulle träva i tillämpning. Mot vet sätt hwarpå dessa begge bestämmelser blifwit ingångna hafwa anmärkningar blifwit gjorda; mig tillkommer att sörsöka wererlägga dem. Med afseende å tiden för traktatens waraktighet uppstodo hos norska regeringen allwarliga betäntligs heter, huruwida riket knnde bindas för en längre period än fom omfattade ett storthings beflutanderätt. Då jag ide anfer tilljninvigt att mivkyftigare här behandla ämnen, fom angå konungariket Norge, till hwilket jag står i andra förhällanden än någon annan swensk embetsman, må vet anses tillfyllestgörante att här omförmäla, det oaktadt dessa, äfwen af en del storthingsmerlemmar delade betänkligheter, traktaten lilwäl i Norge blifwit odetingatt gordsänd för hela den fölid af år fom ten omfattar. Mig har, med afsceende å den rörande detta ärende med kongl. norska regeringen förta brefwerling, blifwit laget till last, att jag skalle befunnit mig i motsägelse med mig leti, TÅ jag förflarat att för den händelse Norge icke tunde ingå på de willor, som af Frankrike blifwit framfrälda, vet ffulle funna inträfja att Swerge tunde blifwa försatt i ren motbindande nötwändighet att sluta trattaten med Frantrite ensamt för hwad jig bes träffade, hwaremot jag sernare, efter traktatens afslutande, yttrat att om tratlaten af ettdera af re