Grefwe Pianderströms tal vå riddarbujet i frågan om de franska handels: traktaterna. Med afscence å tet wigtiga ämne, fom nu af: handlas, och på de anmärkningar, fom terwid blif wit framställra, torde wäl billigtwis förwäntas, att ett yttrante från min fira afgifwes få wäl rös rante fjelfwa hufwudsaken fom i afscende å dermer sammanhängande tetaljfrågor. Under det att jag förnämligast uppehåller mig wid den förra, stall jag dot förföra, säwict jag förmår, att upptaga och utreda äfwen de sednare, för få widt jag anser deras behantting nörwänrig för att kasta ett ljus öfwer det hela. Det må ursättas mig, om jag icke fan bemöta alla te mängfaltiga anmärkningar, bwilfa sämät här fom på andra ställen, i tvyd och strift, bliswit gjerra; till några torte jag få till: fälle sernare äterkomma; andra torte af mera fompetenta tatare, för hwad wissa speciella uppgif ter beträfsar, fiuna en mera tillfredsställande bes handling. Af K. M:ts nåd. proposition i ämnet inhemtas, hurnsom under en lång följd af år, och äfwen un: ver en tir, som ligger oss närmare, förnyade och anta littills fruktlösa försök egt rum att tila gabringa en traftat med ett land, mer hwiltet, i alla titer, wåra hanrtelsförbindelser warit liftiga och af en ketyrlig omfattning. Det torde tillåtas mig att naget fullstäniga redan meddelade upp: gifter mer aiseenre på hwad i detta fall under re fernaste åsen tilldragit fig. Enligt hwad de flesta medlemmarne af tetta hus troligen hafwa sig bes tant, hate jag äran att i sörsta början af äret 1856 af framl. fonung Oscars nåriga förtroende fallas till ministerplatsen wid kejserl. franska hof met, mer ten swära uppgift att rer efterträda en synnerligen utmärtt och högt begäfwad man, fom unter loppet of mer än 40 år anwändt sin lysande förmåga ech fina owanliga själsfrafter till gagn, nytta oc ära för sitt färernesland, men fom nu war widien gräns, fom naturen utstakat för upp: hörande of menniskans wertsamhet, hwilken hos denna lita vift utrustare personlighet fortfarit mer jamma ungromseld, om oc ej mer jamma ung: tomstraft, ända till dess 85:te år, då han sjelf insåg nörwänrigheten att söta ett lugn, för Mil: fet han ej war skapad och fom entast få månader blef honom unnadt. Min jändning från Bien till