Article Image
Den 6 Februari. VIII. J ten stund detta nedskrifwes hafwa Rikets Ständer ännu ej för den swenska qwinnan på wid gafwel öppnat portarne till det offentliga lifwet. Ännu torde det wäl dröja ett år, eller ett par, innan hon, lockad af förespeglingarna om ett oderoende lif och en lysande framtid, upptviver på wärjobanan, för att löpa i tapp med mannen efter tjenster och befattningar. Nogare betraktadt, behöfwer dock mannen ej befara mycket af denna täflan. Föreställom oss, att en ung, wacker mamsell och en ung, hygglig vice härodshöfding föra samma rärmansbeställning i — t. ex. Helsingborg. Begne vigilera naturligtwis före walet efter bästa förs måga, och hwar på sitt sätt; häradshöfdingen dric fer tordy med gubbarna, häller små tal och gör sig så treflig och angenäm fom möjligt, men mamjels len gör visiter hemma hos walmännen, tar dem på tet aldra ömmaste och låter hela sitt artilleri spela på deras, tywärr, lätt antända hjertan. Stadens vice härad kbhöfrina Hwad förmå alla vina tutingar, om än aldrig få bruna, hwad ut: rätta alla dina haranger, om än aldrig så söta, mot ett par bruna, blixtrande qwinnoögon, twå sött mysande purpurläppar och sammetslena kinder, i hwilka chariterna gräft sig hwilobäddar! Walets utgång är ej länge twifwel ktig, stönheten och Des hagen besticka, alltsedan Susannas tider, de omuts ligaste domare, och den arme härarshöfringen fär röster endast ot några gamla källarkunder, på hwilta kärlefsgudinnan sjelf ej skulle funna utöfwa något inflytande. I manliga fall, om han haft en mans lig medtäflare, wore den förbigångne nödsakad att kanske draga sig tillbaka på bondlandet och der söka glömma fina motgångar, men nn behöfwer han icke länge wara olycklig. Den sköna segrarinnan, som hittills endast ledts af vet praktiska förståndet, tins ner nu sitt hjerta klappa warmt för ven förffjutne, hon friar fjelf, i det stolta medwetandet att tunna förförja fin man, och wår häradshöfding kastar sig utan twetan — ite i Oresund, fom han först tänkt i förtreten — utan i Rådmannens mjuka och warma famn. Sevan fan han, för att ide sakna sysselsättning, renskrifwa sin hustrus protofoller, och på få sätt bespara bort en utgift. Men låtom of ide draga denna allwarsamma sak in på skämtets område, fade hofpredikanten Rose-. nius i lörrogs. Då förehades nämligen inom alla riksstånden Ekonomintskottets betänkande, bwari till styrkts, att rättighet borde medgifwas qwinna att, såwäl wid högre elementarlärowerken undergå af gångsexamen, fom mid rifets univerjiteter och till hörande anstalter deltaga i underwisningen och af: lägga inom te werldosliga fatulteterna förekommande examina. Att det täcka fönet ffulle lifligt intredsera fig för hwad vet motsatta i denna fråga hare att säga, war naturligt, och verföre fingo till och med de Högwördige visit af damer, hwilka artigt emottogos och anwisades platser i sjelfwa pleniz rummet, likwisst bakom de andliges ryggar, på det att fäterne ide skulle genom de skönas åsyn bringas ur koncepterna, men erkebistopen hade dem midt för sig han! Distussionen börjates af den lärde doktorn från Tierp, tommendören Lindgren, fom helt enkelt förs klarade, att Då den nya representationen, fom man så mycket prisade, ide inrymt det täcka könet i nås gon af kamrarne, kunde man gerna uppskjuta frå gan till den sannolikt ide längt aflägsna tiv, då awinnan terstätes fonumer att intaga fite och främe ma, och vå bon fiely kunde förswara fina rättig: heter. En annan representant från erkestiftet, projten Westin, en twärsäter man med en flödande swata, gisslade skarpt utskottet, fom begått en infonseqvens, rå det icke för flickorna öppnat äfwen den theologiska wägen, samt framhöll att genom en lagjtiftning, säåtan fom den ifrågasatta, skulle många swaga föräldrar lockas att kasta in fina röttrar på en bana, på hwilken tde snart af naturliga släl skulle känna sig främmande. Många stulle tänka: Man fan inte weta, om inte lilla Fanny en macs

10 februari 1866, sida 3

Thumbnail