Helsingborgs-Posten – 10 februari 1866, sida 2

Vid detta beslut blef det, ty också de öfrige tre slyktingarne instämde; och så blefvo då straxt den ödiga förberedelserna träslade, då grefvinnan icke lät dem draga åstad, ulan att åtminstone förse dem med munförråd för några dagar. Också underlät hon icke att tillhviska sin gunstling, Allan Glencairn, alt han skulle göra väl i att tillegna sig en eller två ar de ännu qvarvarande penningpåsarne, alldenstund man med penningarne i fickan alltid har lättare för att komma fram, än utan. Så lemnade då flyktingarne efter ett kort afsked, hvilket vi icke närmare vilja beskrilva, slottet, omkring en timma efter Alick Campbells afridt, således midt i natten, och vände siv, förde af Allan Glencairn, till bergen, för att i skydd af dess skogar, om också på omvägar, dock desto säkrare nå hasskusten. Men tyvärr skulle de icke komma så långt! I början syntes det väl, som om deras flykt skulle lyckas dem, ty de hade redan slottet Nessby flera timmar bakom sig, utan att på de aflägsna vägarne, dem de valde, ens det ringaste hinder mött dem. Då det led mot morgonen, hörde de dock på en gång högljudt skrikande framför six, och tillika knallade, på icke särdeles långt afstånd från dem, muskötskott, som om en fäktning ägde äum. Ögonblickligen gjorde de halt, och Allan kröp på händer och fötter framåt, för all utspionera, hvad som föregick. Det lyckades honom att uppnå ett träd, som stod på en temlig höjd, och sedan han uppklättrat i detta, öppnade sig för honom en anblick, hvilken genast bevekte honom att det fortaste han förmådde vända tillbaka till sina följeslagare. Framför oss, såväl som till höger och venster-, rapporterade han, såäg jag ingenting annat än brinnande landtgärdar, och skriket och muskötskolten, som vi förut hörde, härrörde utan tvifvel från det motstånd, hvilket den skoningslöse Cumberlands mordbrännande soldater funno hos de arme innevänarne. Och så var det också! I små afdelningar hade soldaterna utbredt sig öfver hela trakten och plundrade, brände och mör