Helsingborgs-Posten – 10 februari 1866, sida 2

dade, som om de voro i siendeland! Man säg intet anmat än förstörda boningar, brinnande lador, och vildt flyende menniskor, hvilka uppenbarligen icke voro betänkte på anmat än att rädda sina nakna kroppar! Flyktingar veko af åt höger och venster och försökte sramtränga än på ena, än på andra sidan. Allt förgäfves! Hela landet var i händerna på segraren vid Culloden, och blot bakåt, blott åt det hållet, hvarifrån de kommit, syntes vägen ännu öppen. Vi mäste draga oss tillbaka-, sade Allan Glencairn, då de hade satt sig ned till rådplägning i en undangömd klyfta, ty det är rent omöjligt att tänka på, att vi skulle kunne undgå sangenskap på annat sätt. Tillslyktsorden på slottet Nessby är deremot så säker, att vi åtminstone några dagar äro godt gömde der, och under denna tiden blifver kanske luften renare och en utväg skall snarare yppa sig för oss.Länge gjorde Karl Edward motstånd, men slutligen, då han såg, att det icke gafs någon annan möjlighet, biföll han också. Deremot uppställde han det villkoret, att lady Nessby icke skulle blifva underrättad om detta deras steg, ty, sade han, om vi skulle hafva den olyckan att blifva npptäckte och arresterade, så skall lady Nessby kunna bevisa, att vi utan hennes vetskap och vilja hafva insmugit oss i borgen.De anträdde således återvägen, och då Allan visste godt besked, så ankommo de oantastade i ett tätt busksnår, som låg på ett asständ af ungefar en half timmas väg ifrån slottet Nessby. Har gjordes halt, ty det ville tyckas dem, som om det också här hvimlade fiender omkring, och sålunda tilat dem icke försigtigheten att på ljusa dagen beträdda kapellet, hvilket stod ungefär tjugo minuter från deras nuvarande tillslyktsort, och under hvars altare den hemliga gången till det underjordiska hvalfvet befanns. -Låtom oss här afvakta skymningen-, hviskade Allan Gleneairn, och med dess tillhjelp skola vi uppnå vär hemliga tillflyktsort. Till all lycka äro vi tillräckligt försedde med munförråd och således 1 stånd att trotsa våra siender. Han trodde sig hafva talat så sakta, att han blott skulle