en dam. Hade han behållit dem båda såsom gisslan, behöfde vi icke nu som tjufvar smyga genom landet ! Och dock hade min vän Allan rätt, svarade prinsen; men jag måste berätta er kändelsen, då den sannolikt ännu är er alldeles obekant. Han berättade och försummade också icke att omnämna, att det först efteråt visat sig, hvilka damen och hennes son varit. Men, om han också hade vetat, hvem hon varit, tillade han, skulle jag dock icke hafva nekat honom mitt bifall åt hans ädelmod. Att draga fördel af en sådan ofärd skulle icke hafva varit värdigt en riddare. Den gamlaXladyn satt försjunken i djupt estertänkande. Hir var det, Allan? for hon plötsligt upp. ÅI anföraren för vägriddarne igenkände du Alick Campbell?ÅJag skulle kunna svära derpå, trots hans förklädnad och nedsvärtning. Han var det, ropade ladyn med bestämdhet. Och vet du, hvarföre det var han? Emedan han är hertigens af Cumberland förtrogne, och emedan mellan hertigen och thronen blott står ett hinder, den unge Georgs lif, prinsessan af Wales son. Aldrig, aldrig gafs det en så genomdrifven skurk, som denne Alick Campbell. Knappt hade hon sagt dessa ord, förrän höga trumpetstötar smattrade utanföre portarne, och man hörde skräflande stämmor pockande begära inträde. Förskräckte foro alla upp från deras platser, endast lady Nessby förblef fullkomligt lugn. Blisven sittande, J flickor, blifven sittande, befallde hon, Soch J herrar, träden på ett ögonblick tillbaka i sidorummet, ty min intendent skall på minuten vara här. I sjelfva verket syntes han, som det var fråga om, nästan samma ögonblick. Hvem är det, Andre? ropade honom grefvinnan otålig tillmötes. Hvem begär inträde? Ofverstelöjtnant Alick Campbell, anmälde intendenten, med ett litet detachement ryttare. Han säger, han kom