Helsingborgs-Posten – 8 februari 1866, sida 2

glömma, att han förlorat en krona, för evigt förlorat henne! Snart sutto de fyra flyktingarne — de voro fyra, prins Karl Edward, lairden af Glaschelles, Ulrik Crawford och Allan Glencairn — rundtomkring det välförsedda bordet. Rätterna ångade, vinet perlade, naturen tog ut sin rätt! Var icke detta den första måltid, som efter fjorton förskräckliga dagar af umbäranden kom de halfförhungrade till del! j Tre af dem voro snart mättade, Allan Glencairn, som föll Alices händer i sina, Ulrik Crawford, som blickade in i Cmstances ögon, och prinsen, som drömmande såg ned framsör sig. Endast lairden af Glaschelles fortfor att anlita maten och krydda den med det ihällda vinet. Friskt mod, min prins, sade lady Nessby, allt kan ännu blifva godt! vad mig beträffar, inföll lairden af Glaschelles, så tror jag, att det aldrig i mitt lif smakat mig så godt, som just nu. Den gamle lairden hade icke förlorat sin humor i detta betänkliga ögonblick! Men skämtet var dock på sin plats, ty till och med på Karl Edvards läppar spelade ett leende, då han nu såg på den gamle herrn, hvilken alls icke lät störa sig i sin aptit. Snart föranläts härigenom ett förtroligt samqväm, och en viss behaglighet, från hvilken de icke kunde afhålla sig, genomvärmde deras kroppar. Samtalet riktades nu på det förflutna, så väl som på framtiden. Vi skola blott för några timmar taga eder gästvänskap i anspråk, sade prinsen, ty det hoppet blinkar åt oss, alt vi på ett visst ställe finna ett skepp, som för oss i säkerhet på Frankrikes kust. Vi måste derföre bryta upp helt tidigt, för att uppnå kusten, innan den förskräcklige Cumberlands hårder öfversvämma landet och afskära oss vägarne. et allt hade vi kunnat hafva mycket beqvämare, inföll lairden af Glaschelles, ota icke Ållan varit så ädelmodig. Tänk er blott, han hade prinsessan af Wales jemte hennes son i sin hand och lät henne gå fri, blott emedan det va r