Helsingborgs-Posten – 3 februari 1866, sida 3

tallar Jin bildning. Pån tog fur bäattre utt oja: longen än i bondstugan. Med mycken beläsenhet förenade han en säter blick. Han war en ordningsman i bettar ords strängaste mening. Ej mindre hans uttal, än hang umgängessätt war afmätt och cirtladt. Länge hade han fom informator wistats i general Wredes hus och naturligtwis tagit intryck af sin omgifning. Wi hafwa en anetdot om hor nom från denna tid. Någon gäst i huset frågare honom en dag, hwad flags magislser han war, hudmagifter, preft-magiler eller filofoftiesmagifter. Han swarade: hwilket min herre behagar, ty jag fan stå till tjenst med alla tre. Af Wredeska familjen, hos hwilken han med rätta stod högt anskrifwen, blef ban fallad till kyrkoherde i Mjellby patronella paftorat. Under större delen af fin fyrtoherdetid uppwaktades han af ten berömde tonsättaren Otto Lindblad, som han hade till klockare. Troligen funno sig båda generade af sin ställning till fwarandra. En man, om hwilken wi ide hafwa annat att meddela, än att han i fina yngre dagar ofta sötte ransport, utan att lyckas erballa någon fåran, war fongl. hofpredikanten, prosten och tyrkoherden wid Ullstorps och Bollerups församlingar Cyristian Ripa, som afled den 8 Maj, i en ålder af 76 år. På samma dag eller den 24 Maj afledo 2:ne af stiftets mest begäfwade lyrfoherdar, den ene dock i högre mått än den andre, neml. kyrkoherden mid Stora Herrestads och Borrie församlingar Göran Wilhelm Landgren ech tyrtoherden mid Wäsby och Wikens församlingar, ledamoten af kongl. Nords stjerne-orden magister Jonas Lundbergsjon. Den förre hade helt nyligen tillträrt sitt pastorat och war blott 43 år gammal då han afsomnare. Wid hans rörsbädd sjöngo englar, såsom han under fe berfantasiens hänryckning försäkrade, och sjelf upp: stämde han en choral i sin sista stund. Lanrgren war begåfwad med en god röst, både som talare och sångare. Han egde goda presterliga studier och stor embetsskicklighet, förwärfwad under en flerårig tjenstgöring mid S:t Marie församling i VYitad. Den sednare eller kyrkoherden Lundbergsson utgjorde en af stiftets förnämjta prydnader, både fom tie lare på predikstolen och på te rum, der distusfivnen manade honom att uppträda. Hans stämma egde en hänförande klang, utan att derföre kunna kallas wälljudande, och hans föredrag war fullt af kraft och öfwertygelse och tunde icke annat än fängsla ähörarne och taga deras uppmärlsamhet i anfpråt. Gerna ställde fig Lundbergsson på vppofittonens sita och då war hand tunga såsom ett skarpslipart swärd. Den, som skrifwer detta, minnes honom reran fom ftuvent, Då han uppträdde i opposition met Skånska Nationens dåwarande inspektor, professor Agardh, fom framlagt ett förslag till nationens folittving i afrelningar säsom Lundbergsson benämnde förslaget. Den humane inspektorn bemötte med faderlig wänlighet den ifrige oppuonens ten och fare honom till och med några artigheter för hand talangfulla uppträdande; men förflaget, hwiltet war wäl uttänkt, blef dod antaget och är änna gällande. Såsom lärare mid nya elementarskolan i Stocholm stod äfwen Lundbergsson i ops position mot skoldirettionen och mäste derföre lemna sin befattning. Wid en sammankomst i Paris med representanter från de reformerta kyrtosamsunden i Europa, hade inställt fig från Smwerige den frifyrklige och ridderlige doktor Bergman samt Lundbergsson. Det war på denna sammantomst fioens ska tyrkan blef liknad wid ett ispalats. Vundbergsson uppträdde här med en wiss ogrannlagenhet mot fin jwenske embetsbroder. Striden gällte till en del ve swenska biskopsskrudarne och messskjortorna och war i fig sielf af föga wärde, men blef af ticningarne upptagen såsom maktpåliagande. Den wäckte emellertid stort uppseende både inom och utom landet. Den sista gången Lundbergsson uppträdde i den offentliga distussionen mar wid vet norr tsta missionsmötet i Malmö. Der ställde han fig wid sidan af den ädle doktor Kalkar från Danmart och