Helsingborgs-Posten – 3 februari 1866, sida 3

adjutanter fögo att beordra ännu andra tenpper från båda slankerna till anfall. Sammandrabdningen var förfärlig. Skottarnnngrepo med all den vilda häfuchet, som är deras stam eger, men blefvo emottagne af engelsmännen med såbant orubbligt lugn, alt de ögonblickligen återstudsade på sig sjelfva. Tre gånger förnyade skottarne avgreppet och tre gånger målle de med färskräcklisa torluster draga sig tillbaka. Men nu lät hertigen af Cumberland, då han emellertid erhållit förstärkningar, å sin sida blåsa till anfall. och nu fanns det intet bestånd hos de svårt beträngde högländarne. Faste som murar trängde de svåra ryttarsqadronerna iram och nedtryckte allt, som kom i deras väg. Snart var flykten allmän, och blott på en punkt gjorde man ännu motstånd, men detta motstånd var också ett så heroiskt, att det varit värdigt en bättre utrång. Här stod Karl Edward, omgilven af de tappraste och trognaste af sina klanchefer, och försvarande sig man mot man emot sina siender, af hvilka han med egen hand nedlade mera än en. Ja, han bevisade en sådan tapperhet och dödsförakt, att till och med de engelska historieskrifvarne hafva måst låta rättvisa vederfaras honom! Dock allt mindre blef de tappres lilla korns, och allt fruktansvädare svällde de sientlige ryttarnes vägEtt längre motstånd vore sormligt vansinne! Men ännu ville Karl Edward icke vika, så mycket ock hans vänner trängde a honom. Läåtom oss dö här på slagfältet, ropade han förlvislansfull, jag föredrager döden för skammen! (Forts.)