Helsingborgs-Posten – 1 februari 1866, sida 2

Den första delen af hans mission blef honom icke svär att utföra, ty sedan han omkring en half timmas vag från Manchester hade gjort halt och bragt sitt folk i säkerhet i en bondgard, vågade han sig sjelf, inhöljd i förpaktarens kläder, i aftonskymningen in i staden, och erfor på deita sätt allt, hvad han möjligtvis kunde önska. Den stora fabriksstaden Manchester var verkligen utan försvar, och skulle också, då den inga fästningsverk ägde, och då den koneentrerade konungsliva armeen lag goda tolf timmars väg aflägsen, blifva oförsvarad. Ville icke borgerskapel, så föga de än hade sken af alt vara jakobiliskl sinnade, frivilligt öfverlemna pretendenten stadens nycklar, för att derigenom undgå en stark beskattning, eller åtminstone en plundring! Så mycket erfor Allan Glencairn i de tre eller fyra värdshus, i hvilka han i sin förklädnad tog in, och det blef honom saledes blott öfrigt att komma till sitt andra uppdrag. Iläri skulle dock lyckan mindre gynna honom. Slottet och parken Chatsworth, hertigens af Devonshire residens, låg ungefär två engelska mil, eller omkring halfannan svensk mil, aflägset från Manchester, och det förde en för den tiden temligen väl ist.ndsatt väg dit; derisrån sträckte sig parken vidare tolf mil bakom Chalsworth, bredvid slottet Boxtonhill, hvilket, som vi veta, tillhörde prinsessan af Wales och af henne vanligtvis beboddes, och vederbörandes loyalitet bevisade sig då, såsom nu, framför allt deri, att man höll vägen till sådana herresäten i godt stånd. Åsstandet emellan Manchester och Chatsvorth tillryggalades säledes på en jemförelsevis ganska kort tid, och det kunde vara ungefär midnatt, då kavalkaden sprängde bort öfver byn Chapelenlefriths knaggliga stengata. Djup stillhet herrskade öfverallt. och i ett enda hus brann ljus. Blott en ensam man med en lanterna mötte dem. Det var nattvaktaren! Allan Glercairn höll och utfrågade honom. Men hans svar underrättade honom, att ridten, såsom han re förut hade förmodadt, varit förgäfves. -Jag har sett det med mina egna ögon, sade mannen darrande af fruktan, huru hertigen i sin fyrspända karass edan