Helsingborgs-Posten – 30 januari 1866, sida 2

Wädcrleken är och fördlir om gåta. Tills dato har tenna winter få litet rokumenterat sig fom winter, att endast ett par gånger wattnen warit betäckta med en tunn isskorpa, och synes vet, fom om den bepröfwate spamannen på Gotland detta år switits af fina gamla märken. Otroligt är det nellt rtid ide att en smällante efterwinter löser tet hittills rådande måre och höstwädret, ch de som tå troligen komma att stå sig sämst äro re stackars grägässen, fom misstagit jig om ärvs: tiden och i stora staror återsött sina jommarboninz gar. Här i Skåne tröstar man fig emellertid temligen lätt öfwer en felslagen winter: jordbrukaren auser icke längre den myckna jnön som nägon gas ranti för en god fförd, och för städerna är det en ide ringa förtel, att sjöfarten fortgår ostörd. Den enda stad i Skåne, fom fan hafwa skäl att önska en stark winter är Å emetan hela ten utländska trasilen då måste söka sig en wäg öfwer tenna stad. Det är dock ett glädjande faktum, att wår jernbana, äfwen härförutana wisat sig höra till de mest trafiterade banrelar i Swerige. För bergslagerna i mellersta och norra Swerige är en blid winter detsamma fom 4 ett misswertår för spannmälsproducerande orter. Också äro tlar gomålen högljudda öfwer hämmad rörelse och gics kade utsigter. Frän Filipstad frrifoes sålunta: Wåra stogar ligga bortom PNår, kärr och träsk; ver ha wi ock wåra kol. Men som sjöarna icke äro frusna, kunna wi ej fomma till folen, och mi äro nötsakate att stänga wåra masugnar och hyttor. Från Persberget kunna wi ej erhälla malm, emedan wägarna äro så uppblötta, att hjulen gå ned till nafwen. Hwad skall det blifwa af oss arma bergsmän utan jorrbruk? Wåra kärr kunna ej tillfrysa på mindre än en månad, och jedan hafwa mi wår med solen, som werkar på, dem, så att wi med wåra få dragare ej kunna få kol och malm till wåra hyttor. Wi fe en wår tid tom ma, ty bergsmannen beror af mwintern — ja hela enheriges jerntillwerkning beror deraf.