Helsingborgs-Posten – 30 januari 1866, sida 2

de qvardröjt i staden nästan en hel dag, ännu sedan Carlisle gått öfver, i afsigt att kunna samla och till högre ort framföra hvarje möjligen önsklig notis. Således också citadellet har gifvit sig? ropade konungen, sedan majoren blifvit färdig med sin berättelse. Citadelet, som dock var så förträffligt armeradt, och af naturen är så fast, att det af en hand full folk skulle kunna försvaras en sex månaders tid! Vid himlen, det är för mycket, för mycket! Jcke blott har citadellet gifvet sig med garnisonen och all den deri hopade ammunitionen och artilleriet, svarade majoren, utan det är också att befara, att samtlige miliserna låta inskrifva sig i pretendentens arme; ätminsone har jag sjelf sett huru de blefvo bearbetade af hertigen af Perth. Ers Majestät, inföll nu hertigen af Cumberland, i det han böjde ett knä för sin sadnr. Tiden för halsva åtgärder är nu förbi. Fienden vinner med hvarje dag i makt och slyrka, och om vi icke träda emot honom med energi, om vi icke uppställa en arme, stor nog alt förinta honom med ett slag, så är till och med Ers Majestäts krona på spel. De nuvarande generalerna hafva varit för senfärdige, för betänksamme, för litet genomgripande. Täckes Ers Majestät utnämna en, som saknar alla dessa fel; en, som huset Hannovels väl fram— förallt ligger om hjertat; en, som genom personliga band är fjettrad vid Ers Majestäts intresse; en, Han teg utan att fullända; men hans fader hade förstått honom allt för väl, ty redan länge var det hertigens af Cumberland sträfvande att blifva utnämd till öfverbefälhafvare för armeen, och blott ministrarnes kraftigaste föreställningar, hvilka fruktade, att hertigen skulle använda en sådan makt för sina egna personliga intressen, hade hittills afhallit konungen från alt villfara sin sons begäran. Men nu i detta ögonblick, då det låg klart i dagen, alt hertigen af Cumberland var vaksammare än ministrarne, visade sig Georg villigare.