ke kunde frånkänna förstånd, talang och energi, ehuru å andra sidan icke ringa hjertlöshet, ärelystnad och grymhet låg i hans karakter. Hade han kommit på thronen, så skulle Englands historia haft en tyrann mera att omtala. Tillfälligtvis hade dock Georg den andre haft ännu en son, Prinsen af Wales, såsom man i England alltid kallar kronprinsen och thronarfvingen, och denne prins af Wales, hade af sin gemål bhfvit skänkt eu son, hvilken såsom den förstföddes förstfödde genast vid sin födelse erhöll konganamnet Georg, och som också verkligen sednare såsom Georg II besteg thronen. Derföre, då prinsen af Wales, Georx II:s äldste son dog, erhöll hertigen af Cumberland det oaktadt ingen utsigt tlll spiran, helt enkelt emedan hans äldre broders son lefde. Om denne — då för tiden ett barn om åtta år — också dog, då stode helt visst ingenting mera i vägen för Cumberland, då vore han arfvinge, han och ingen annan! Herligens af Cumberland hjerta jublade högt af glädje, då han tänkte sig denna möjlighet, och ehuruväl han så mycket som möjhgt aktade sig att yttra eller blott låta märka tankar af denna art, så kände man dock hans hersklystna karakter alltför väl, för att dessa hans innersta förhoppningar icke skulle blifva så att säga utgissade af hoffolket, och prinsens af Wales enka, den unge thronarfvingens moder, besjälades bokstafligen af en beständig fruktan för svågern. Ja, denna dam gick så långt — om med rätt eller orätt, vilja vi lemna derhän — i sin sarhäga, att hon, visserligen icke högt och offentligt, men dock i hemlighet hos sina förtrogne, beskyllde herrtigeu, att han traktade efter att på ett eller annat sätt aflägsna den unge Georg från skådeplatsen, och så med våld eller list ernå, hvad börd och arfsrätt nekat honom. Af denna orsak residerade prinsessan blott den ringaste tiden af året i London, och lefde mest på sitt landtgods Buxtonhill i grefskapet Devonshire, endast och allenast på det hennes son målte vara i säkerhet för farbrodrens förföljelser. Numera vet läsaren, hvarföre det vid hofvet i London