tornet, och Ulrik klättrade upp på densamma för att genom en af gluggarne kunna skåda in i lokalen och tillika höra allt, hvad der föregick. Med en blick öfversåg han alla i tornet närvarande! Han har således druckit ut bägaren? ropade Alick Campbell, i det han, så snart gubben trädde in i rummet, med obeskriflig oro störtade emot honom. Han har druckit ut den, hviskade den gamle så sakta, att man knappt förstod honom. Itan att tveka drack han, och nu är har utan tvifvel redan ett lik. Du ljuger, skrek nu en gäll qvinnoröst, och ur ett hörn, i hvilket hon hittills suttit nedhukad, framstörtade nu ett fruntimmer, hvilket för den lyssnande Ulrik blow var alltför bekant. Du ljuger, upprepade hon med blixtrande ögon, ty Karl Edward var varnad och skall nog hafva aktat sig. på var det du, som förrådde hemligheten, ropade gubben, på hvars bleka kinder på en gång kom lif. Himmel och jord, fortsatte han; af hämdbegär glömmande all klokhet och försiktighet, nu är det mig klart, hvarföre de visste allt förut. En märklig föröndring föregick med Alick Campbell, då han hörde detta. Hans ansigte blef svartgult, som om gallan plötsligt utgjutit sig i blodet, och håret sträfvade uppåt, som på ett vildsvin, som blifvit såradt afjägarens skott. Dock beherrskade han sig så mycket, att hans röst, då han nu vände sig till qvinnan, ljöd mild, eller åtminstone kall och lugn. epu aflägsnade dig i dag på morgonen under förcvändning att köpa lifsmedel. Var du under denna tid verkligen i Pinkinhouse, Madge? frågade han. -Jag var der svarade qvinnan med ett vildt, triumserande leende, och din plan, så skickligt du ock hade anlagt den, är dock omintetgjord. Våga nu åter-, skrek hon, svängande en dolk, våga nu att slå mig med piskan och trampa mig med fötterna, våga det och . . . Vidare kom hon icke, ty vid det första ordet, hon framstötte, hade Alick Campbell dragit en pistol, sigtat lugnt och