Helsingborgs-Posten – 23 januari 1866, sida 2

deras vanliga vapen medförde de en kanon, som drogs af två man, och som sköt en så stark kaliber, att man med den kunde sönderkrossa den starkaste ekeport. Ungefär vid midnatistiden voro de en fjerdedels timmas väg nära tornet. -Låt mig nu gå förult, hviskade den gamle mannen, då det gjordes halt för att hålla krigsråd. Vi hafva uppgjort ett särkildi tecken med hvarandra, och när han hör detta, öppnar han ögonblickligen dörren. Ar jag blott en gång inne, och har aflemnat honom gynnande rapport, så skall han efter vanan draga sig tillbaka, till öfre våningen, och sedan kan jag, under det alla sofva, draga regeln tillbaka, och J eröfren tornet, utan att ens hafva af nöden att skjuta ett enda skott.-Halt! sade Ulrik Crawford, 4jag vill först rekognoscera, huruvida allt förhåller sig så som du vili komma oss att tro. Utan att afvakta svar ilade han bort och var snart försvunnen ur deras åsyn, ty natten var beksvart, och himlen fullkomligt öfverdragen med moln. De öfrige väntade tåligt och satte emellertid deras gevär i behörigt skick. Efter omkring tjugo minuters frånvaro återvände Ulrik Crawford, och hans steg voro så tysta att de knappt förnummos. Jag har lurat på dem, rapporterade han, som iman lurar på en räskula, och jag tror, att mannen der sagt sanning. Två gånger gick jag på blotta fötterna, för att icke uppväcka buller, omkring tornet och hörde tydligt Alick Campbells röst jemte den af ännu tre eller fyra andra männer. Dock kunde jag för den tjocka muren icke urskilja hvad de talade med hvarandra. Men tänken er, den höga stentrappan, hvilken förde upp till slottet, är helt och hållet försvunnen, och dörren, som dock är anbragt sina tjugo fot öfver marken har alls ingen uppgång mera, utan möjligtvts förmedelst en stege. Om de således märka, att vi äro i antågande, kunna de göra oss eröfringen svår nog. De hatva en stege innanföre?, hviskade den gamle presten,