Helsingborgs-Posten – 23 januari 1866, sida 2

hvilken de nedsläppa, hvarje gång någon af dem lemnar tornet, men seian strax draga upp igen. -Jag tänkte mig det-, svarade Ulrik Crawford, och denna ormlist är Alick Campbell lik. Men han skall dock falla i våra händer-. Alerigen hölls det nu krigsråd, och det beslöts, att i djupaste stilihet omringa tornet på alla sidor. Derpå skulle den gamle begära inträda och sednare, såsom han lofvat, öppna uörren. Gick icke detta, så ville de sönderskjuta dörren och storma på af dem s elsve gjorde stegar. Knappt voro de komne på det klara härmed, förrän de också starx gingo till utförandet. Först fällde de ur en vid sidan framlöpande tallskog en ung, men tält med grenar bevuxen stam och alhöggo grenarne på en fots längd när, så att den, lutad mot en vägg, bildade en beqväm stege. Derpu mäste hvar och en af dem, deras fånge blott undantagen, aftaga sin fotbeklädnad, på det de med ohörbara steg skulle kunna smyga fram till tornet. Till slut fördelade de sig efter laird Lintons anvisning, som var förtrogen med lokalen, regelmessigt omkring tornet, för att med deras musköter kunna beskjuta såväl hvaje glugg och fönster, som ock isynnerhet ingången. Knappt var detta gjordt, förän fången, hvilken Allan Glencairn med spänd pistol bevakade, anvisade att gifva sitt tecken. Han gjorde detta genom att tre gånger klappa i händerna. Strax ropade en stämma ned från tornet: -hvem der?-Jakob den sjettes bägare-, svarade den gamle mannen. Victoria!skrek nu samma röst, i hvilken de tydligen igenkände Alick Campbells röst. Victoria! Sprattet har lyckats!Strax öppnades dörren, och en smal stege nedsläptes, på hvilken blott en ensam menniska kunde stå. Den gamle mannen vacklade till den och blott med möda, emedan hans knän darrade af ångest, uppnådde han dess spets. Knappt var han uppe förrän dörren slöts till efter honom. Men i summa ögonblick blef också den förut nämnda tallstammen lutad mo;