Helsingborgs-Posten – 20 januari 1866, sida 3

tänkte mordplanen. Lofven mig lifvet, så vill jag nämna eder den, som är upphofsmannen till brottet! Vi känna honom redan. svarade Allan Glencairn kallt, ÅAlick Campbell har lockat dig ull den skändliga gerningen. Ja, det var han. tjöt den gamle, och hans leder darrade konvulsiviski. han begagnade sig al milt armod, gaf mig penningar och lofvade mig tredubbla summan, om försöket lyckades. Han är den djefvel, som förförde mig, och som äfven skall förföra andra, tills han uppnått sitt mål. Men jag vill ulemna honom till eder, jar vili visa eder stället, der han ligger dold, för att afvakla utgången, och J skolen lätt kunna gripa honom och belägga honom med munkafle, innan han anar det. Ja, det vill jag, så snart I losfven att skänka mig lifvet, vore det också för alt tillbringas i fängelge. Ofsicerarne rådslogo sakta med hvarandra, ty det sednare förslaget var af den beskaffenhet, att de icke kunde direkt förkasta det. Mig är hufvudet kärare än handen, utlät sig slutligen Lindsay, och uppfinnaren föredrager Jag sör verktyget. 66res det oss möjligt att sänga Alick Campbell, så är prinsen befriad från en al sina farligaste sien er, ty Alick förenar sig en orms list med en ligers vihlhel. Snart instämde alla med honom, och då blef lifvet skänkt den gamle mannen. Ulrik Crawford hade redan förut i detta afseende erhållit fullmagt af prinsen — i fall Alick Campbell genom hans bemedling blelve fången. Lyckades detta icke, elter skulle gubben försöka att fly, så gällde naturligtvis icke löftet, och den eländige hade då likväl förvärkat sitt lif. (Forts.)