af bägaren märkbart darrade. Men blixtens snabbhet trädde han fram, tog bägaren ur prinsens hand, under det han tillika räckte honom en bägare perlande champagne. Icke i vanligt vin höfves det att dricka de skönas i Pinkihonse välgångs, ropade han, och må Ers Höghet sålunda förlåta mig om jag utbyter Rhenvinet mot champagne!Prinsen förstod honom och nickade. Derpå tömde han bägaren för damernas välgång och afskedade desse jemte deras anförare, den gamle andlige, med en nådig rörelse med handen. Deputationen aflägsnade sig och med dem gubben, hvilken icke vågade slå upp ögonen, men redan före honom hade Allan lemnvat salen. Damerna lät han lugnat draga sina färde, men just som gubben ville lemna huset, blef han höflist ombedd att inträda i ett af de nedre runmen. IIar hade Gaschelles, Linton och Lindsay, redan på förhand underrättale af Allan Glencairn, infunnit sig. och så snart gubben såg de här församlade allvarsamma ansiglen, började han darra aldeles märkvärdigt. Strax derpå inträdde Ulrik Crawford och nidsorde bägaren, hvilken förut blifvit framräckt åt prinsen. N. steorades den gamle mannens oro på ett påfallande sätt. -Jag kan icke förstå, hvad herrarne skulle kunna vilja me, sade han slutligen. Åh, ropade Ulrik Crawford, vi önska alls ingenting annat än att ni nu sjelf tömmer denna bägare, som prinsen skulle dricka ut. Se här, var så god, töm bägaren, och på ögonblicket är ni fri! Jag, jag stammade gubben. jag dricker icke vin. Med denna förklaring kom han dock icke ifrån saken. En sergeant med några handfasta karlar blefvo inkallade och några fattade tag i honom, under det andra gjorde anstalt att sticka en tratt i munnen på honom för att sålunda hälla ner vinet. -Låt bli, för Guds skull, låt bli, skrek han, försvarande sig vansinnigt, J viljen väl icke med afsigt mörda mig?4 i I detta ögonblick inträdde en af regementsläkarne, efter hviken man hade skickat bud, för att kemiskt undersöka vinet.