Helsingborgs-Posten – 18 januari 1866, sida 3

Lyckan vill mig vält, sade hon. Allan Glen airn, ni måste förskalla mig audiens hos prinsen. Prinsen har icke tid att lemna någon uppmärksamhet åt hjelpsökande-, svarade Allan, som var af den tanke, att det handlade om någon af de många böneansökningar, af hvilka Karl Edward öfversvämmades. Jag har väntat här sedan en timme?, fortsatte hon i en ton, som var långt ifrån en bedjandes, för alt träffa någon herre af prinsens närmaste omgifning, och skall icke lata afvisa mig. Ansvarigheten kommer öfver edert hasvud, Allan Glencairn, om ni likväl gör det.Så säg mig din begäran, och jag vill anmäla den för prinsen, genmälde Allan otålig. -Min begäran? Icke om mig är frågan, utan om en, som är dig mer kär än ditt eget lif. Nämn för prinsen namnet Alick Campbell. så skall han icke neka all tala med mig.Så följ mig?, sade Allan Glencairn, hvilken det nu blef klart, att ingen vanlig tiggerska stod framför honom. JeJ, svarade qvinnan med afgörande ton, -jag skall afvakta prinsen här. Allan besinnade sig icke längre, utan skyndade till landthuset för att uppsöka prinsen. Detta blef honom icke svårt, och knappt hade han berättat honom sitt äfventyr och nämt namnet Alick Campbell, förrän Karl Edward förklarade sig beredd att tala med qvinnan. Allan ville af försiktighet tillkalla några karlar till betäckning, men prinsen förbjöd det strängeligen. sJag anar hvem fruntimret är, sade han, coch någon fara är här, midt ibland mina förtrogne icke att frukta. (Forts.)