Epistlar från hufwudstaden. (Från red:s korrespondent.) Den 14 Januari. VII. Nordboen will ha kallt om wintren, han will känna Nordpolens närhet. Han älskar att se rös fen från fin skorsten djerf och rak stiga npp mot en klar himmel, han tycker om att höra bjellerklang på gatorna, och sjelf wa de hwita rosorna på föns sterrutan erbjuda en uppfriskande anblick, när man en wintermorgon drar upp fin rullgardin. Blank is och torra gator eller slädföre och warm punsch höra också nödwändigt till en wäl anordnad winter, anz nars känner man ingen riktig hemtrefnad i sitt land. Men hittills ha wi fått wara utan alla årstiden eljest tillhörande behagligheter, mår mwinter är endast en fortsättning af hösten; man flif wer i smuts och wandrar under paraply. Sjuk domar af hwarjehanda flag frodas också som imam par i den fumpiga jordmånen. Emellertid arbeta de lifdömda stånden mekaniskt tills deras förlossningstimma skall slå och de få helsa hwarandra farwäl för ewigt. Efter manligz heten ha stånden beslutat att begära riksdagens förs längning, och man tror att trumpeten redan innan Mars månads utgång skall hafwa smattrat för sista gången. Bland frågor af wigt och intresse, fom tetta år förewarit, förtjenar den om vikta barns arfsrätt att uppmärksammas. Lagutskottet har tillstyrkt en kunglig proposition, att oäkta född må, med wissa inskränkningar, tillåtas taga arf efter moder. Af ridderskapet och aveln samt bondes ftåndet blef betänkandet bifallet, borgarne återremitterade detsamma och presterskapet afslog det — naturligtwis skulle en fåran lag i hög grad uppe muntra osedligheten! Att det föreslagna lagjtadgandet emellertid har stor billighet för sig, lär wäl ingen funna förneka. Man kan tänka sig det för: hållandet, hwilket också flera gånger inträffat, att