ringa artilleriet hade betydligt förstorats, och så skådade Karl Edward med stor tillförsigt framtiden till mötes. Till uppbrotsdag var den trettiförste Oktober bestämd, och redan bittida om morgonen, klockan sex, smattrade hornen och trumlade trummorna, förkunnande truppernas afmarsch. Några timmar sednare följde prinsen sjelf, omgifven af sin nyligen utnämda generalstab och af gardet, en likaledes nyskapad elit-corps, för hvilken såsom anförare fungerade lord Elcho och Ulrik Crawford. Eftertruppen bildades af artilleriet, hvilket klockan nio rullade ut genom portarne, och till hvilket de tappraste och skickligaste ibland officerarne blifvit kommenderade. Man kan nu väl tänka sig, att hela stader Edinburg var på benen, för att åskåda det pompösa aftäget; också dånade hvarje gång, då en ny klan defilerade förbi, de ljudeligaste hurra: ty hela verlden drömde blott om seger, och söndertryckandet af engelska makten, eller snarare af den Hannoveranske usurpatorns thron, såsom man nu allmänt i Skottland älskade att benämna konung Georg, syntes de fleste blott säsom ett lekverk! Blott i ett hus i Edinburg herrskade en helt annan stämning, och detta hus var lady Nessbys palats. Redan tidigt hade Ulrik — sedan händelsen i Lenlilhgow hade ladyn upptagit honom i sin synnerliga bevägenhet och behandlade honom snarare som en älskad familjemedlem, än såsom fremling och utländning — kommit ridande, för atttaga afsked af damerna, och från detta ögonblick summo tvenne ögon beständigt i tårar, utan att den unga fröken, ågarinnan till dessa ögon, var i stånd att fatta sig. Nu, ett par timmar sednare, blef också den andra fröken Nessby angripen af samma sorg, ty nu skulle ett andra afsked äga rum, hvilket föll den deri deltagande icke mindre svårt, än det nyssnämda emellan hennes syster och Ulrik Crawford. Allan Gleacairn blef, sedan han på förut beskrifnanedriga sätt blifvit dödligt sårad af Alick Campbell, först förskaffad till Karl Edwards läger, för att der erhålla den för