Helsingborgs-Posten – 11 januari 1866, sida 3

Danmark. J rten slesvigska tidningen Freia läser man följande berättelse om syner och uppenbarelser, som wisa huru lifligt follfantasien i Slesvig jysfelsätter sig med tanken på en underbar återförening med ret gamla moderlandet: En egenvomlig före teelse i denna tid är de syner, fom fes af folket, ja, såsom det berättas, äfwen af soldaterna, syner, hwilka i de seendes tante båda kamp och trig men i sjelfwa werket i de flesta fall äro foster af en alltför uppjagad inbillningskraft. De serskilta des taljorna wit tessa berättelser om hwad folt fett och hört äro allt för många och titlika allt för betanta, för att wi skulle närmare inlåta oss i re: ras skildrande. Sundeved och Höjdryagen äro de delar af landet, der dessa syner fatt ett flags häfd, emedan få många trowärdiga personer försäkras hafwa fett vem. J Eundered säges det, höres i rigtningen af Dybböl nattetid, helst fram mot morgenstunden, ett starkt vän litsom af kanonskott. Man fon ide misstaga fig, man tänner detta ljud så mal sedan 1864. På Höjcryggen synas stora härmassor röra sig ned utefter ven stora wägen, lugna och tysta, i fremmande uniformer, som ingen fänner, eller tumla de om i mild kamp på den mids sträckta slätten. Hundradetals lius eller fanffe bål ha blifwit sedda af olika personer, fom passerat wägen emellan AÅabenraa och Aarslev. SÅ långt ögat kan nå, och det är icke litet i en trakt som wär, stodo liusen än tätt tillsamman i massa, än längre ifrån hwarandra, än rödt skinande, än ljusa och klara. Ofta stanna hästarne för mwagnen, ftes gra sig och kunna icke förmås att gå ur stället, trots både goda ord och slag af piskan, ofta är det omöjligt för wandrare att passera wägarne, det är ett oförklarlizt något, fom hindrar vem att fom ma fram, få att ve, för att nå fin bestämmelse, måste wika från wägen och gå widare på marten. Wid stranden se fiskrarne stora fartyg brassa upp, höra ankarkettingarne rossla och högbåtsmannens pipa gnissla. Det är engelsmannen, säga de gamle, som minnas honom från gammalt, eller också ryssarne, hwilka de sågo 1848. Hwem Kin: ner ide berättelsen om nattwäktaren i Chriftiansfeldt, eller om den preussiske skildtwakten på de nya skansarne wid Sönderborg eller om striden vå Bo dums hed norr om Aabenraa? Det fan wäl wara, att ve ide äro sanna, vesfa berättelser om blod och död, men det finns dock många, fom tro, och änna flera, som berätta vem. Från Civern till Kongeån, från Östersjön till Westerhafwet hör man omtalad vylifa uppenbarelser och hallucinationer. De förekomma såwäl i den ensliga bondgården font i den tätt befolkade staden, och ses af en eller många, antingen en gång eller flera gånger efter hwarandra. Och frågar man så, hwarföre dessa syner förekomma just i Slesvig, så swaras det, emedan Slesvig är en kyrkogård, och det är på kyrkogården, fom de döda gå igen och gifwa warsel om kommande strid och ödreliggelje.