Helsingborgs-Posten – 11 januari 1866, sida 3

Desse voro de ord, hvilka hon läste högt, och förstenad, lik en bildstod, stod den gamla! Hennes läppar bäfvade och hennes öga stirrade förivifladt mot himlen. Dock, slutligen upplöste sig hennes smärta, och stora tårar framqvällde ur hennes ögon. -lan är förlorad, skrek hon, högt tjutande af smärta; de skola låta fullborda den skymfliga domen öfver honom, ty de hafva ju måst taga Alice med våld. Ha, hvem skall han tillräkna skulden till sin död? Hvilken annan än mig, oaktadt Rawlins är den skyldige? Mig, mig, sin amma, som tio gånger skulle låta sitt lif för honom, mig skall han anse som sin mörderska, och hans sista ord skall vara en förbannelse öfver den gamla Madge! Hon afslet håret i sin förtviflan, och föga fattades att hon blifvit vansinnig. Dock, detta tillstånd gick också öfver, och det lyckades henne att fatta sig så mycket, att hon kunde tänka efter. Han måste räddas, och han skall blifva räddad?, mumlade hon slutligen. Mod, Madge, jag har hela natten för mig, och på denna tid låter mycket göra sig. Nu föll hennes tanke åter på segillring gen, och hon betraktade den åter och omigen. -Jag bedrager mig icke, sade hon, resande sig upp. det är Camerons vapen. Ila jag känner en ibland dem; för guld är honom mycket salt, och jag äger guld-, ropatke hon triumserande och höll den sunna börsen högt i luften. Säkerligen är det en fingervisning ofwanifrån, och jag skall följa deniNu hade hon återvunnit hela sin energi, hela sin själs klarhet, och rask, utan att ens kasta en enda blick på liket, ilade hon trappan ullöreHennes mål var ladugårdsbyggningen. Hon gick från stall till stall, från skjul till skjul. Slutligen fann hon, hvad hon sökte. Der lågo de få drängarne och pigorna fastbundne och belagde med munkaflar. Hon afskar deras bojor och återgaf dem friheten; men en af drängarne tog hon afsides. Det var den, som hade godsherrns hästar i sin vård. Hon samtalade länge och tyst med honom.