Helsingborgs-Posten – 11 januari 1866, sida 3

efter eget godtsinnande rikta frågor till vittnena. Men allas utsago ufföllo likväl emot honom, och det blef ända till påtagande bevisadt, att Alice ingalunda blifvit frivilliot utlemnad, utan att fastmer motstånd blifvit zJordt och skulle blisvit det ännu mera, om icke Rawlins så oförutsedt fått plikta med lifvet. Visserligen förtego den sed nares tre medbrottslingar att besallningen om motstånd allena kommit ifrån Rawlins och icke från Madge, och påstodo tvertom, — utan tvifvel emedan de fruktade att belasta sig med ännu större skuld, om de berättade, huru de försarit med. — att Rawlins emoltagit denna befallning af Madge, ooh att de sjelfve således voro alldeles utan skuld, då de blott handlat på befallning. Så maste icke blott krigsrätten, utan äfven Ålick Campbell sjelf, hysa den öfvertygelsen, att Madse icke blott underlatit att respektera den sednares bref, utan fastmer handlat alldeles tvertemot dess föreskrift. Ja, de fleste medlemmarne af domstolen, som ock Crawford och de, som följt honom till Lenlithgow, kunde icke helt och hållet befria sig från misstanken, att Madge handlat i enlighet med någon af hennes herre förut i hemlighet emottagen instruktion, ty annars skulle man icke kunna antaga, alt hon handlat så, som hon i verkligheten syntes hafva gjort! Krigsrättens utslag kunde således icke vara tvisvelakligt och lydde, — rådplägningen efter slutadt vittnesförhör varade blott helt kort — enstämmigt, att Alick Campbell icke uppfylit de honom at regenten förelaggde vilkoren, och sålunda visat sig helt och hållet ovärdig den honom tillbjudna nåden. Salunda förblef det dervid att fången andra morgonen klockan åtta skulle blifva hängd på allmänna marknadsplatsen. Domen blef omedelbart derefter förelagd prinsen och af honom till alla delar stadfästad. Strax derpa förkunnade man fången domen och förde honom sedan tillbaka i sitt fängelse. (Forts.)