salarne på tet gamla Arsta såsom Hon lefwat Här midt i tet rörliga lifwets strida hwirfwel, eller såsom hon lefwat i wexlande omgifningar under årslånga wandringar: hon lefde med själen ull af stora tankar och hjertat uppfyldt af en outtömlig kärlek till Gud och menniskor. Julaftonen firade hon i kretsen af 30 fattiga barn från gorset, dansade med vem kring julgras nen, gladre dem med gora gäfwor, till en tel förs färdigare af hennes egen hand, och förtäljde för vem ord, till hwilka wi alla skulle welat lyssna, om julens betydelse. J julottan wille hon wara med: och det blef hennes sista kyrkfärd. En förs kylning framkallade en bröstinflammation, med nå gra dagars swåra plågor, hwilka dock ej kunde förs må henne att intaga sängen. Fredagen war redan allt hopp ute; hennes syster och swåger skyndade till dödslägret och tidigt på morgonen af årets sista dag utandades Fredrika Bremer, efter en mild Döddkamp, stilla och fridfullt sitt ädla lif. Guds lius i naturen, Fadrens förbarmande, Kristi kärlek woro re jista tankar, som uppfyllde hennes själ.