Fredrika Bremer. Ur Posttidningens nekrolog öfwer den warmhjertade författarinnan låna wi följande: Fredrika Bremer lemnade förliden höst fin bor stad i Stockholm för ett stilla hem på sin gamla fädernegård i Sötertörn. Jag börjar finna årens tyngd, fade hon mir affferet till den, fom tecknar dessa rader; jag behöfwer ro, för att afsluta mitt sista arbete, och sedan blir det godt att dö på mitt gamla ÅArfjta. Det war dock tnappast någon anz nan, än hon sjelf, som märkte, att hennes ande kände inflytandet af ärens makt. Jnom den ans språkslöfa familj, af hwilken hon utgjorde en meds lem, blef hon från första ögonblicket ven tifgifwande själen; för re barmhertighetswerk i hufvud: staden, hwilka hennes milda hjerta grundat eller till hwilka det merwerkat, watade hon ännu alltid med en moders omsorg och gifmilthet, likasom för mången fattig, hwilken, ensam och öfwergifwen, lefde endast af hennes godhet. Mensklighetens stora frägor följte hon med samma öppna, spanande blick fom alltid, särskildt med högita intresse den inom hennes folk nyss utkämpade, för fwars lydliga lösning hon tackade Gud i brinnande böner. Korteligen, hon lefte derute i de ödsliga, slottslita