Sjette Kapitlet. Lochiels Ring. ba Ålick Campbells gamla amma nedslogs af Rawlins, bands och belades med munkasle, kastade man uenne i en vrå af botlenvåningen och bekymrade sig icke vidare om henne. Der lag hon, döfvad af slaget, en lång stund medvetslös; då hon åler kom sig före, förmådde hon hvarken röra sig eller, för munkallens snull, gifva ett ljud ifrån sig. Deremot kunde hon hora och se allt, och ett fruktansvärdt raseri grep henne, då hon öfvertygade sig, alt Rawlins ingenting annat hade för afsigt, än att sjelf tillegna sig hennes gunstlings goda byte. Nu blef tornet uppgilvet och strax derpa örvergass det saval af belagrarne som de belägrade. Blott på henne tankte ingen; blott hon blef qvar, hon allena, sjettrad och med munkalle! Forwislan grep henne, och hon onsaade sig döden. Men snart återkom hennes gamla energi, och med den bestutet alt göra sig fri fran sina band. Lange voro alla hennes ansträngningar fåfänga. Munkaflen gaf icke vika, icke heller banden. Dock lyckades det henne slutligen att lossa bandet från den ena handen. Det kostade henne de förfärligaste ansträngningar, och hon var nara alt af vansinnig smärta skrika högt, ty, då hon forsokte lösgöra sig, skuro bojorna djupt in i kottet. Men hon bet tanderna härdt tillsammans och ännu ett tag, — det kosta e heune ett stycke af skinnet, men nanden var fri! Nu var det en smäåsak ait också lösgora andra handen och borttaga munkallen. En minut derefter var hon befriad från alla bojor. Hennes forsta göromål, sedan hon förbundit den svårt sårade handen, var alt gå upp för trappan, för att beskåda Alices fangelserum. Hon visste väl, alt slickan icke mera var der, ty hon hade med egna öron hört, huru denna med sina befriare lemnat tornet; men hon visste också, att Rawlins icke