Helsingborgs-Posten – 5 januari 1866, sida 2

konomiska ändamål, och ett oerhördt, af utskjutande ohuggne qvadratstenar bygdt, torn. hvilket mindre liknade en mensklig boning, än ett ointagligt klippnasle. Något fönster kom i detta torn icke i fråga, utan istället fans der ett slags trånga och smala titthål, som voro skyddade genom tjocka jernstänger, och af hvilka det nedersta befann sig trettio fot från marken. Ingången till fästet, en grof, jernbeslagen dörr, låg icke heller jemt med marken, utan var fastmer anbragt öfver första våningen, och kunde blott uppnås genom en dit förande stentrappa, hvilken var så smal, alt två menniskor icke fingo plats jemte hvarandra på densamma. Härigenom blef tornets försvarande ofantligt lättadt, men ännu mera derigenom att på båda sidor om dörren voro anbragte små hål, genom hvilka man korsvis kunde beskjuta trappan. Trävirke fanns på kela tornet intet utom blott nyss nämda dörr och det lunga taket, hvilket, bildadt af ekstammar, såg klumpigt nog ul. Man ser således, att Alick Campbell träffat ett godt val, då han bestämde sitt torn i Lentithgow till Alices förvar. Då Rawlins i skogen utanför Edinburg af Alick Campbell erhöll befallning att bortföra den vanmäkliga Alice, sprängde han derifrån, en stund i hastigaste galopp, för att så fort som möjligt var veta sig vara i säkerhet medl sitt folk. Ånkommen till Lenlithgow lemnade han flickan, såsom han förut blifvit befalld, åt Alicks amma, samma gamla fru, som ombesörjdt det förådiska brefvet till Alice, och red sedan ofördröjligen samma väg tillbaka, som han nyss tillryggalagt, för att se, hvad som blifvit af hans kamrat, hvars långa uteblifvande förvånade honom. Inom kort tid hade han uppnät den med blod dränkta marken, skådeplatsen för fäktningen emellan Ulrik och Alick, men af den sednare var intet spår alt se. Nu vände han tillbaka till Edinburg, på det att hans långa frånvaro icke skulle ådraga honom någon förebråelse; men han lade derföre icke händerna i kors, utan forskade fastmer så länge, tills han slutligen kommit till kunskap om, hvad som blifvit af hans förbundne. Snart öfvertygade han sig, att Alick var svårt sårad och tillika Karl Edwards fånge. Ja, man be