QQl.rFA ————— Campbell, sade hon långsamt och högtidligt, igenkänner du detta bref: Fången kastade en blick på brefvet och blef dödsblek. Men han uttalade icke en stafvelse. Alick Campbell, fortfor hon i samma högtidliga och långsamma ton som förut. Du är son af min aflidne broder och således liksom af milt eget kött och blod: men, så sant det lefver en Gud i himinelen, om du icke nu strax angilver hvar vi skola finna din kusin Alice, så vandrar detta bref i prinsens händer, och då gifver Jag icke elt öre för ditt lif. En djup tystnad herrskade, ty naturligtvis kände hvar och en att något synnerligen vigligt måste hänga vid brefvet. Till och med Alick Campbell var synbarligen gripen, och det kämpades i hans själ, om han skulle lyda uppfordringen, eller icke men blott ett ögonblick var han obeslutsam, derpå kastade han en utmanande blick på sin tant och bet tänderna fast tillsammans, liksom ville han hindra sig sjelf att låta nagot ord undfalla sig. Detta var hans svar. Lady Nessby hade med ögonen följt alla hans rörelser. Men då hon såg, att han förblef orörlig, trädde hon ett par steg tillbaka och öfverlemnade genast det ifrågavarande brefvet åt prins Karl Edvard, hvilken ögonblickligen slukade det med ögonen. Och verktigen måste brefvet innehålla nägot märkvärdigt, ty prinsens ögon började slunga blixtrar, och hans pannådra uppsvällde ända till att brista sönder. Dock trade han icke en stafvelse, utan så snart han läst skrifvelsen lemnade han den tigande åt lord Sullivan, den närmast sittande. Alven denne genomläste det uppmärksamt, och hans ansigte uttryckte samma förbiltring, samma föraktfulla vrede, som visade sig på prinsens anlete. Derpå gaf han brefvet åt lord Linton, och af denne erhöll Cameronörnas anförare det. Så lästes det af hvar och en al dem, längsamt, betänkligt, med öfverläggning, och då de läst det, voro alla genomträngde al samma känsia. Min herre och herrskare, sade Lochiel, i det han äler