lemnade prinsen bresvet, min herre och herrskare, denna menniska måste dö! lian måste dö upprepade laird Linton. Uan mase dö! bekräftade lord Sullivan. Du har hört hvad dessa tre männnr här förklarade, sade nu prinsregenten i det han, sull af höghet, vände sig mot fången. Det vågen J icke, skrek Ålick Campbell, hvars läppar vid denna sruktansvärdt allvarsamma vändning som saken log, började alt bäfva. Pet vågen J icke, ty jag är krigsfånge, och hertigen af Cumberland skulle öfva en fruktansvärd hämd. llör på mig Ålick Campbelll, sade Karl Edward vidare, utan alt det minsta bry sig om fångens utrop; du har här i detta bref tillbjudit dig inför den förra regeringens statsråd att, för en belöning af treltiotusen pund sterling, begå eller låta bega lönnmord på mig, och nästan samma anbud har du gjort laird Glencairn, då han ville förhindra fröken Alices bortröfvande. Jag skulle således hafva den fallkomligaste rätt att läta ditt hufvud falla ned för dina fötter, ty lönnmord blifver efter hvarje lag och i alla länder bestraffadt med döden. Men lady Nessby skall öfy erlyga sig, att Karl Stuart har ett tachsamt hjerta, dersöre, om du nu på minuten nämner fröken Alices vistelseort och om du, för det andra, utöfvar din makt ölver dem, åt hvilka du anförtrott den unga damen, så att sröken innan klockan 8 i morgen besinner sig i sina anförvandters händer, om du, säger Jag, uppfyller dessa båda vilkor. så varder ditt lif dig skänkt; hvarom icke, så ljuter du på samma tid, på slaget åtta, döden genom bödelhand, och på ditt bröst skall det brefvet fästas, i hvilket du utbjöd dig som lönnmördare. Detta är min vilja, och så skall det ske, så sann jag heter Karl Stuart. (Forts.)