Shofield är nog för att wäcka tillfredsställelse här. J härwarande officiösa kretsar tror man för öfrigt, att Englans gär storartade swåärigheter till mötes. Preussen och Danmark. Till Köln. Zeit. skrifwes från Köpenhamn den 17:de dennes: Det wore ett stort misstag om man i Tyskland lät de officiösa artittarne i Berlingske Titende förs leva fig till ren tron, att det nuwarande Danmart är allveles likgiltigt för frågan om hertigrömena och lösningen af densamma. Det nuwarande danska kabiuettet önskar lika warmt som sin föregångare att få tillbaka den danska delen af Nordslesvig, och alla te utspridda ryktena om att grefwe Frijs-Frijfenborgs minifter söter understödja wissa sträfwanden att återkomma till perjonalunionen, bero på ett besynuerligt mig: förstånd af förhållardena och okunnighet om de Ies dande grundsatserna. Men de, fom för närmarande sitta mid ftatsrodret i Köpenhamn, anse deremot icke ögonblicket inne att öppet uppträda med dessa sina önskningar och politiska syftemåäl. Danmark wäntar; på hwad? jag skall straxt upplysa er derom, i det jag anz för några yttranden, fom för några dagar fedan fälldes af en man, fom, ehuru ide för ögonblicket medlem af regeringen, dock är bekant fom en af de finaste iakttagare och ett af de klaraste politiska hufwuden i Danmark och som till följd af en partiställning räknas till de mest motererare nyans serna. Så länge den nordslesvigska frågan existerat, började min sagesman, har jag alltid hållit vet för en dålig politik att söta forcera den fram genom en art twäng emot Tyskland och serstilt har jag ansett det orätt att wilja få den bragt till afgörande emot Preussens önskan och wilja(!). Ehuru wissa sympathier för Danmark äro för handen i utlandet, serdeles i Frankrike, har jag dock aldrig ansett dem så starka, att de skulle funna åstadkomma en intervention till mår fördel i det afgörande ögonblidet. Något helt annat wore det, om man mille bygga på Pet intresse, som den ene af medbejittarne nödwändigt måäste hafwa i att stå wäl med Dans mark. Jag menar härwid naturligtwis Preussen, hwilfet till följd af Hela sitt geografiska läge och säsom hufwud för det protestantiska Nordtyskland är hänwisadt till att eftersträfwa det wänskapligaste förhållande till Danmark, hwilket förhållande fi ferligen ihe ffulle dröja länge att fortplanta fig till Swerige och Norge, då dessa länder hafwa samma intressen som Danmark. Jag döljer ide för mig de swårigheter, fom ftälla fig i wägen för utwecklandet af ett dyligt förs hållande i närwarande tidpunkt, då omedelbart efter ett krig, nationalstoltheten i båda länderna ännu är temligen upphetsad och den egoistiska folkmeningens wågar gå ännu mycket för högt för att så snart kunna läggas genom politiska öfwerläggningars lugnande olja. SÅ länge wissa af den preussiska regceringens publicistiska organer icke upphöra att på det mest owänskapliga sätt tala om tillståndet och partiftriderna i Danmark, kan man knappt tänka på nås gon följdrik samwerkan i statsmännens politiska bes mödanden i båta länterna. Meen jag tror, att till och med en så försigtig diplomat som grefwe Frijs skulle anse det lämpligt att träda fram ur sin återhållsamma ställning, så snart det wisade sig tecken i Berlin till ett wänskapligt tillmötesfommande, hwilket först och främst borde wara baseradt på bewiljandet af en gränsreglering efter natiomas litetsprincipen. Men i sådant fall skulle det oc komma i dagen, att det gifwes kabinetter i Europa, hos hwilka Danmarks föreställningar skulle finna ett willigt öra, och härigenom skulle den slutliga uppgörelsen betydligt underlättas. Men tills far kerna nått denna punkt, skall och mäste Danmark wänta. Så långt min sagesman, och jag förmenar, att denna uppfattning är i grund och botten lika praf: tisk fom logisk. Så länge man i Berlin såwäl som i Köpenhamn icke kommit till inslgt af, att det ömsesidiga intresset fordrar utwecklandet af en wänskaplig samwerkan, och få länge man i Preuss fen ide blifvit öfwertygad om, att wänskap emels lan Preusjen och den skandinaviska norden tillika med obehindrad annexion af den tyska delen af here tigsömena äro mera wärda än besittningen af ett litet nordiskt Venetien, få länge måste också till ståndet i Slesvig-Holftein fortfarande förblifwa skadligt, ja farligt såwäl för Preussen fom för Slesvig-Holitein. Gmarioalanda