Helsingborgs-Posten – 23 december 1865, sida 2

vägen till Leith. Naturligtvis lydde tjenaren, utan att finna nägot besynnerligt dervid, och snart befunno sig de båda systrarne utom staden, raskt rullande framåt i den angifna riktningen. Då för tiden var den nu så sköna, till höger och venster med landtställen prydla, vägen, till Leith helt annorlunda att skåda, än nu. På dess venstra sida sträckte sig nemligen då en läng skog, som till en del var så tät, att ögat omöjligen kunde genomtränga den; den högra sidan deremot nytijades för åkerbruket, och blott här och der stod ett ensamt hus, hvilken tjenade någon jordegare eller förpaktare till boning. SDerföre såg det här temligen tomt och öde ut, och man mötte blott sällan någon sotgångare eller något åkdon. Afven i dag var det så, och vagnen hade redan farit ungefar tre qvarts timma, utan att ensamheten någon enda gång blifvit afbruten. Då på ett synnerligen dystert ställe, just der vägen gjort en svängning, sågo de två systrarne, hvilka hittils beständigt och på det ifrigaste hållit utkik, den gamla qvinnan från sammadags morgon helt lugnt sitta på en sten vid vägen. Dock så snart vagnen nalkades stod hon upp och bugade sig vördsammast. Ni har hållit ord, sade den gamla, då vagnen på Allces befallning stannade, Soch nu är jag beredd att ledsaga er, om ni vill följa mig. Alice steg ur och hindrade Constance att följa med. Han vill tala med mig ensam, sade hon, darrande af sinnesrörelse; vänta således här till jag kommer tillbaka. Säkerligen skall jag icke länge uteblifva. En smal, knappt synlig gångstig förde in i skogen, som här var ganska tät. På denna väg skred den gamla frun före, och Alice följde efter. Constance blef med kammarjungfrun sittande i vagnen, och befallde kusken köra framåt ett litet stycke i långsammaste skridt och sedan vända tillbaka igen. Så förgingo omkring fem eller sex minuter. Då hörde de plötslign hosslag af många hästar, hvilka i snabbaste lopp närmade sig, och innan de rätt hunno atl besinna sig, var vag