Helsingborgs-Posten – 21 december 1865, sida 3

af hela min själ hatar jag honom; Alice åter, som föraklligt stöter mig tillbaka, älskar honom. Så hämnas jag på bada, om jag tvingar flickan att blifva min hustru. Dessutom är hon ju den äldsta af de båda systrarne och således hufvuarfvinge till min tant, hvars rikedomar äro omätliga. Men hvad angä dig mina bevekelsegrunder? Det kan våra dig detsamma, hvarlöre jag är ifrig dermed, ty jag betaler dig för dina tjenster, och det är för dig hufvudsaken. Nå, är du ändtligen färdig? -Det är jag. sade Rawlins, hvilken just fulländat sista strecket. -Så läs! återtog Alick Campbell, i det han åter kastade sig i ländstolen. Min dyraste Alice, begynte Rawlins, -jag måste nödvändigt se och tala med dig. Lif och lycka bero derpå; men jag vågar icke anförtro mera åt papperet. Den, som öfverlemnar brefvet, är trogen som guld, och du kan obetingadt anförtro dig åt henne. Hon skall säga dig om mötet och sora dig i armarne på din, outsägligt älskande, Allan. Här höll läsaren upp ett ögonblick. liksom för att vänta verkan af sitt mästerstycke. Nå? frågade han sedan, i det han otäckt förvred sin bredmun. Är det icke ett rätt sirligt kärleksbref?Jag hoppas det skall göra hvad det kan, om annars handstilen är troget efterhärmad, svarade Alick. Cif mig brefvet, här är din betalning, fortsatte han nästan föraktligt, i det han kastade en fall börs åt sin medhjelpare. -Men du har ännu icke sagt mig, fortfor Rawlins, huru du... — -Huru jag sätter min intrig i verket? afbröt Alick honom barskt. ÅPah, det är min ensak. Du har ingenting annat att göra, än alt i morgen vänta mig presis klockan fyra, med två hästar, vid korsvägen bakom skogsdungen, vid vägen till Leith. Du blir således verkligen vid att föra den sköna till