Helsingborgs-Posten – 21 december 1865, sida 2

under bordet? sade lady Nessby, i det hon med värdighet reste sig upp. Dock, mine herrar, det är tid, att denna lika ovärdiga som löjliga scen får ett slut. Ni har sett, all misslankan var ogrundad, och bevekelsegrunderna, hvarföre min brorson uppfann en sådan anklagelse emot mig, ligga lika tydligt i dagen. Han ville gerna blifva arstagare till slottet Nessby, och då han icke kan blifva det på ärligt sätt, så försöker han det genom lögn och bedrägeri. Det sista han anförde emot mig, nemligen det, alt jag personligen skulle hafva sammanirässat med Karl Edvard, är alltför dåraktigt, för att jag skulle spilla ett ord derpa. Är det icke bekant, att jag blott derför förkortade mitt vistande på slottet Nessby, alt jag ville undvika all beröring med de upproriske. Och nu, mine herrar, tillåten mig, alt jag drager mig tillbaka; förlåt mig dock, alt jag innan jag går, gilver eder ett råd. Enligt min åsigt vore det för män af edert stånd värdigare att gripa till svärdet och i spelsen för edra trupper gå fienden till mötes, än alt här bilda en anklagelsedomstol, inför hvilken J instämmer gamla, oskadliga damer, hvilka dock äro eder alla öfverlägsne i rang-. Med dessa ord gjorde hon för de förbluffade herrarne en djup bugning, och lemnade salen med nästan ännu stoltare min, än hon betradt den. Strax derpä upphäfde Duncan Forbes sessionen, ty för i dag var stämningen hos de fleste medlemmarne af det höga rådet sådan, att på någon ledighet från göromäl icke kunde tänkas. Aldravärst hade tydligen Alick Campbell misslyckats. Han som hade trott sig för alltid skola förderfva lady Nessby och genom angifvelsen mot henne försäkra sig om hennes arf, han hade icke skördat annat än hän, åtlöje och förakt, ty sjelfva medlemmarne af statsrådet, Duncan Forbes ensam undantagen, vände honom ryggen. Det fruktansvärdaste raseri kokade i honom och han skulle, utan att känna ringaste samvetsförebråelser, kunnat räcka henne giftbägaren, om det varit honom möjligt; men han var dock icke den man, som lät märka denna sin vrede, och ännu mindre hörde han till dem, hvilka