innan låkaren hann anläanda hade han dragtt pun sista suck. Utlandet. Förenta Staterna och Frankrike. — Presidentens tal till kongressen. — Konung Leopolds likbegängelse. — Den österrikiske kejsarens emottagande i Pesth; ungerska landtdagen. Ur en tysk ticning hemta mi följande framställning af förhållandet emellan Frantrite och de för? enta staterna: Det är ide korrekt, då man bästär, att regeringen i Washington yrlar på att få allt nerrifwet, som kejsar Napoleon företagit för att upprätta det mexikanska kejsarrömet. Presidenten Johnsons önskningar inskränka sig till att Napoleon straxt fall erkänna idesinterventionsprincipen med afjeende på Mexiko. Beslutar fig den franske tejsaren för att afgifwa en sådan förklaring, så äro ockjå de förenta staterna för fin räkning williga att hylla samma princip med afseende på Mexikos inre författning. För den händelje att Frankrite och Amerika komma öfwerens i denna punkt, skulle den franske fejsaren wisserligen draga fina trupper från Mexiko i bestämda terminer, men de förenta ftaterna skulle å fin sida förpligta sig att iafttaga ven fullständigaste neutralitet i striden emellan fejs far Maxrimilian och hans republikanska motständare, och det komme att bero på händelsernas gång, om en lejsare eller president skulle ftå i spetsen för folfet i Mexiko. Wi tunna upplysa, att de undverhandlingar, fom äro i gåna rörande en öfwerensfommelse på en dylik grundwal, ide uteflutande före skrifwa fig från den sernaste tiden och att ide heller den amerikanska regeringen tagit initiativet till dem. Redan straxt efter Lincolns död inleddes förhand lingar emellan Paris och Washington, och situationen träder endast för ögonblicket något starkare fråm, emedan presidenten Johnson nu gifwit en bestämdure form åt fina åsigter. Widare kunna wi berätta, att amerikanarne i öfwerenssrämmelse med deras praktiska äskådningssätt längt ifrån fors dra af kejsar Napoleon en sullkomligt resignerad politik. Will Napolean räcka dem handen, få tillbjuda de honom god wänskap, och ret blef då Cugland, fom fid finna werkningarne häraf. Twiftepunkterna emellan England och de förenta staterna åro ännu ide utjemnade; Amerika har endast på cen jednafte, titen låtit dem träda något i bafgruns ren, emedan det Först will komma på redig fot med Frankrike. Så snart detta skett, behöfwa de förenta staterna ide längre betänka fig på att upps träda med kraft emot deras egentliga rival, och samtidigt härmed sår den franske lejsaren fria hänber att under en konflikt emellan England och Amer rika änyo upptaga fina kontinentala planer. Om Europa endast behöfde taga hänsyn till sig sjelft, och te europeiska magternas politik ensamt rörde fig kring deras egen werldsdel, få kunde det fanhända wara anledning till vet antagande, att det ftilleftånd, som karakteriserar det närwarande ögons blicket, skulle wara ännu ew tid, ty den ena ftormagten står på wakt emot ten audra, och härigenom twingas de alla till owerksamhet. Anstöten til en förändring i detta förhållande kommer emellertid Jrån andra sidan den atlantiska oceanen, hwarest till följd af inbördeskriget en skola af statsmän bildats, som med ungdomens företagsamhetslust lägger an på att göra den gamla werlden till för remål för djerfwa experimenter. Underrättelserna från Newyorl af den 6:te och 7:te dennes äro af mer än wanlig wigt. De äro wäsendtligen af följande innehåll: Presidenten fi ger i sitt budffap, att han mill stå på en män skaplig fot med utlandet likasom utlandet efter hans äsigt hyjer samma önskan beträffande Amerika. Rebellernas erkännande såsom krigförande magt war ett oerhördt steg. Utlandets neutralitet har Dif mit utöfwad på olika fött. England förlängde friget genom utrustningen af skepp ät de fonferererade, och sedermera bar det teputom förtaftat förslaget om en skiliedom, under det å andra sidan presidenten wägrat att gå in på en unterföfninger tommission. Presitenten will -icke beskylla England för brott mot tro och lofwen, men han öns star i werltens intresse att fe ven omtwijtade fråND yn 23. 2 —22 2 ... ? DNe .