Helsingborgs-Posten – 19 december 1865, sida 2

tänkesätt skulle varit sädant, vill jag nu handla i hans sinne. Se här, hvarje af dessa fat, och det finnes deraf mer än tjugo, innehåller tusen guldstycken, intet af ringare värde än lyra kronor. Tio sådana fat utgöra den summan, du i dag begärde. Tag dem, fyll dermed den påse, jag för detta ändamäl medfört. Med dessa ord lemnade hon honom cen påse, den hon framtog ur sin vida klädning. Lemna prins Karl Edward penningarne, på det hans sak icke nu redan må vara förlorad. Dyraste, dyraste tant, ropade Allan hänryckt; hvilket ädelmod! Men ni skall åtminstone tillåta, att jag som säkerhet ger er mina gods i pant. Nej Allan, svarade grefvinnan med stor bestämdhet, Jag skall aldrig tillåta, att du med öppna ögon rusar i förderfvet. Men elt vilkor har jag dock, och blott under detta får du emottaga guldet.Säg det, dyra tant, och på förhand ger jag mitt ord på, att jag troget skall uppfylla det.-Vilkoret är, sade lady Nessby, att du aldrig säger prinsen af hvem du fått penningarne. Huru, ropade Allan, prinsen skall icke engång känna sin ädla väninnas namn? Han skall icke en gång veta hvem han har att tacka för sin tillkommande lycka? Nejafgjorde lady Nessby, tv han skall ingalunda hafva förpligtelser till mig; men om penningarne icke skulle räcka till, så vet du nu stället, der ännu mera är att hemta, och jag gifver dig tillåtelse att taga så mycket du behöfver, utan att säga mig ett ord derom. Nu icke mer om guldet. Icke endast deriör har jag fört dig hit, utan äfven för din egen skull. Ser du detta murade runda hålet der? fortfor hon, i det hon fattade honom vid handen och förde honom till en motsatt fördjupning. Du håller detta för en ösbrunn och du har ganska rått deri. Det är en brunn, och han har blifvit gräfd på det de, som möjligen kunde blifva tvingade, att i detta hvalf söka en säker tillflyktsort, åtminstone icke skulle lida brist på vatten. Men der är ännu en egendomlighet för