Staden och Provinjen. Lunds Universitet. Till Docent i Paleontologi wid härwarande Universitet har H:s Exellens fanslern utnämt filos. Doft. S. L. Törnqwist. Ob. Lowenska premiet, hwilket hwartannat är utdelas till den Akad. Fören:s medlem, som genom hållna förmrag inom sociala afdelningen fördelaktigast utmädkkt fig, har i år af dertill blond Föres nin:s teputerate utserda komiterade tillerkänts filos. dokt H. Hallbäck Sk. Agardhskta stipendiet, stiftadtt af Lunds gamla sparbank till minne af framlidne biskop C. MA. Agardh, sparbankens upphofsman, har d. 11 d:s af Akad. Fören:s deputerade för nästkommande wår termin tilltelats med. stud. O. Lycell, Sk. Till Lunds studentkorps har ett lydönffuingstelegram med anledning af reformen anländt från Köpenhamn. Ett på studentmöte wäckt förslag att med någon festlighet illustrera ven stora händelsen, gick ide igenom; man ansäg, att en dylik felt ide borte ega rum i hela forpfeng namn, med mindre än att meningarne wore fullfomligt otelare. Studentmötet upplöstes med ett lefwe för konung och fosterland, hwarefter folksången afsjöngs. Borgarföreningen i Land firade i Fredags en reformfest. Om grefwe Henning Hamiltons tal i debatten på ridrarhuset berättar Götedorgsposten: Grefwe Henning Hamiltons uppträdande mot förslaget war få bestämdt, att alla de illusioner man närt de sista dagarne derom, att han mil slulle ogilla förflaget, men på samma gång före tlara, att han af attning för den öswerallt i lans vet uttalade opinionen nedlare fin röft och ej i vor teringen skulle deltaga — hafwa förintats. Man slutar deraf att grefwe Hamilton förwissat sig om oppositionens stora öfwerwigt. Under hela grefwe Hamiltons föredrag, märktes mycket tydligt, att han förte en personlig strid på lif och död med mini steren, och att i djupet af hans Hierta swallade det oblidfeligaste hat till konseljen, men detta utbröt aldrig i förnärmande ord, det fanns i öfwermått, men ret flödade aldrig öfwer. Stundom, då ret närmade jig brädden, kufwade han ret med en bes nurranswärd förmåga, men orden uttalades ide vå, te hwiskades. De tunna läpparne woro då härdt tilltragna, ögonen sprutare eld — men orden woro alltjemt sirliga, man riktigt häpnade öfwer denna konstlade köld, fom hwilade öfwer vet mäktiga la gret af eld.