Helsingborgs-Posten – 12 december 1865, sida 3

Men, dyra laly, ni löper ju, om afträdandet är la genligt, alldeles ingen sara-, anmärkte Ulrik Crawiord, och... . Men han kom icke att tala vidare, ty den gamla lalyn uppstod, full af vrede och mälte honom lnud gnistrande blickar. Tyst, unge man, tror du, alt jag kunde vara i stånd att besagna min slänting Allan Glencairns höglJerlade nyppolring. för alt för hi il ten af värdet tillegna mig hans baroni? Eller hvad vore det väl annat än ett sådant tilleonande, då Karl Edvard aldrig skall vara istand att återbetala den honom lanta samman, för alt dermel inlosa pantbrefvet 2 om ni vägrar dyra tant, att hjelpa mig, sade Allan, smärtsamt rörd, Så blifver mig ingenting annat öfrigt, än att resa till Edinburg, för att der söka anskaffa lånet.och för all tillika bringa dig om sif och förmögenhet, fortsatte grelvinnan, hvilken plötsligt återvunnit hela sin hallblodighet. -Cis mig nu intet vidare svar, fortfor hon elter en liten paus: du skall helt säkert i morgon, sen du sosvit på saken, vara af annan åsigt. Så ev oss nu gå till hvila, ty det är redan sednare, än man eljestgär van att släcka ljusen pi slottet Nessby. Denna be fallning måste naturligtvis omedelbariigen blifva åtlydd, och så skiljdes de ät för aftonen, — alla fem i en helt annan sinnesstämning, än de en timma förut hållit troligt. Crawford och Clencairn erhöllo hvar sitt enskilta rum, och en tjenare lyste hvar och en till sitt. Märkvärdigt likväl — den tjenare som förde sir Allan, förde honom icke till den flygelbyggnaden, i hvilken gästrummen lågo, utan till rakt motsatta sidan. Allan var dock så fördjupad i sina tankar, alt han alls icke shulle hafva märkt deta, om icke hans föl jeslagares skygga och ängsliga uppförande varit så påfallande. (Ports.)