riköstånd, sattes dock aldrig i länga ärhundraden fråga. Cgare af en ofantlig förmögenhet och i läng tid af en bildning längt öfwer de 2:ne lägsta stånden, har den skrifwit sitt namn på hwarje blad i Sweriges historia och med denna sammanflätat sin egen. Men det är ej blott ljud och glans fom hwilar öfwer denna, äfwen brera och mörka fig stuggor falla reröfwer Sweriges adel har för ji terneslancets åra med lyjante tapperhet stridt och offrat sitt blod på Curopas flag fält, men ten har äfwen låtit tetta blod flyta i indörtes fejcer och af malttysta ac temnat cetta jamma Jäxernestend i fremmande förtryckares händer. Den har gijwit storsinnace prof på uppoffrande hängifwenhet för sin konunas person, ter har kypt ven dolt, fom en tonung i wansennets stund stött i dess Dröjt, men ten bar också st:äckt jnilen hand efter konungens matt och om dess intresfen tet fordrat hard ven ide rygjat tillvata för ett sonungamord. Den har byggt skolor och tvyrfor, ja hela städer, ten har mer riia belostningar uppmun trat tonsier och wetenslaper, i tider vå anssag af staten för satana ändan timappt woro tända, men dess lystuad efter emea och malt bar ecksäå ide känt några gänser. viksom Ten wänte fia, In trättante, uppåt met tonungamatten, så gick ten också nerat mot soltet. Den tillwällace sig siutligen saveränitetsrätt öfwe r te talrika böaterna på fli widsfträckkta herresäten och betrattade tem jom sina omekcelbara, tonungens otott metele bara undersatare. Pier då war den också sitt fall nära. Nien att den tunde resa sig igen efter det fallet, att den tunde genomgå sådana årerlåtningar som Christian li:s och Curl utX:s och sluttigen en sätan strypning fom Carl NES, det wisar, hwillen lifstraft ten besutit. — För ten republitanska fys relseformen, naturligtwis ren aviftolratiftt-repubtilansta, har den i allmänhet wisat stor förtär: for. En repudiik efter mönsteet af vet gamla Rom hägrade ofta för dess syn. — Cfter att tid efter annan wid förutgåcnte Riksragar hafwa afstätt från enflitda delar af sina privilegier, har den nu högsinnart nedlagt don sista stora politisla äterfios ven af tem. Jatet af de öfriga frinven bar kunnat med adeln jemföras i matt och inflytande, i glans, i storhet i godt och ondt, med undantag måhanca af Kreftejtäns tet i tatolicismens dagar. Litasom lyrkan under ressa stormiga och upprörda tider, då landet cv bjöd en tafla af oerhörd sörwirring, af ewiga ieje ter oc ofrid, af rof och plundring of te matte cgande, litfomtyrtan då ensam i all denna millers walla stos fast och orubblig och ensam lunde lemna skydt och trygghet åt ret nötställda fottet, Pwars. före tet ocksa bland detta blef till ett ortsprat: vet är godt att bo uncer krumstafwen, få war ret eckja tyrtan med fin fullständigt utbiltare ov ganisatien och styrelse, som blef statens upp sfojtrars inna. Hwad lärdom och tunstaper som funnos i tiden, de woro endast oc) allenast att finna hos kyrlans män. Om man rerjemte betänker chrifenromens egen stora matt, dels i dess sanna gestatt öfwer trossinnet, tels oc i dess förwridna öfwer wirstopelsen, få blir vet lält att fatta, hwillet omåts ligt inflytande presterskapet i ven tiden, i rittning åt ondt fom godt, skalle utöjwa låte fom vitt: tånd, och i vet seciala och enskilda lifwet. Det be höfte lnappt gripa efter matt, behöfre blott taga emot ren matt, fom från alla hall friwilligt lates i dess händer. Med reformation blef tenna matt betydligt lringskuren och ten role, tet fit fig anwisad, hare en mwira ansprålslöfare men antog också en wida wackrare laralter. ö Man har ofta förecan Fresterslapet sienttlighet mot fol friheten. Hwad bet:äffar Sweriges arvoriz taste protestantisäa lirsalter, tet 17:tre setlet, är denna bestyllning åtminjtene en stor orättwisa. DÅ. under denna tid sollfriheten, egentiigen bondejtåns rets frihet, på fullt allvar hotades, då mar tet pvejfterfinpet, jom stor som follets man och förhvas vare båre wid rilstagarna och i kyrtorna. Sedan Gufstaf ten store Adolf hentteate af sädant förhåls lante anletning falla presterna Sweriges folttribuner, och man har anmärtt, att hwad tidningars ne äro i wåra bagar, det war då pretifftolarna, då det gällde att ifra emot och bestraffa orättwisor och förtryck i landet. Det war presterskapet, som